Rytmens Rio

"Har du tid och pengar sa koper du min samba..."

Nar man bankar pa de svarta stalbekladda dorrarna nere pa gatan sa vaknar vakterna ur sin kaffekoma och oppnar dem med ett knapptryck. Man kliver in, och staller sig i hissen, varpa man fardas uppat genom Rio de Janeiros betongmyrstack. Inne i lagenheten tar Magnus emot, med ett invant leende halsar han en valkommen, ikladd basketshorts utan knytning och sandaler. Det ar sent, men vi flaktar oss under ett oppnat fonster med varsin Brahma och fortellande historier om praktiga svenskar och losslappta hundar.
Ingen av oss ar trott. Atta ar har Magnus hallit ut i Rios svangiga rytm, turistvisat ar sedan lange utganget och inte mycket har forandrats sedan 2002. Folk kommer och gar, och familjen kan inte komma pa besok for att de har hund.



Avenida Nossa Senhora. Langs med avenyn flyger bussarna fram och tillbaka och de stressade brassarna ar mojligtvis lugnare an sina europeeiska kollegor i "do-for-tidigt"-branschen, andock ar de stressade. Langs med Copacabana strovar turisterna i svarmar och det konsumeras enorma mangder sololja. Men jag vore naiv om jag forvantar mig nagot annat, och det ska droja till kvallen innan staden visar mig den intressantare sidan av sitt ansikte - den utan brunutansol och billig make-up.
Rio de Janeiro ar en stad av stora kontraster, och vad som gor detta sa mycket mer uppenbart an i andra sydamerikanska stader ar det faktum att favelorna ligger utstrodda likt plockepinn-pinnstackar runt omkring staden och i mitten. For att ta sig mellan tva punkter i Rio de Janeiro behover du i de flesta fall ta dig igenom en favela eller tva. Allt du behover gora for att inse detta ar att hoppa pa en norrgaende buss och hoppa av efter tjugo minuter. Det ar oundvikligt att stanga ute fattigdomen i Rio, hur mycket de styrande an forsoker.
Vilket gor tidpunkten for mitt besok an mer intressant. I ett forsok att rensa upp bland knarkligorna och druglordsen (samt deras flankerande ungdomsgang, bestaende av 10 aringar bevapnade till tanderna) lagom till OS, har borgmastaren anlitat Tropa de Elite att knyta at knuten kring favelorna. Helikoptrar cirkulerar over staden och i Rios centrala delar rullar stridsvagnar nedfor gatorna. Medan israeliska kulsprutor saljs till overkomliga priser till ungar, ligger jag pa stranden med tva svenskor som forundras over hur morka vissa brassar ar. "Se pa henne dar borta, hennes hofter maste ha fixats pa nagot satt!" Och vid Gud, hon har ratt.
En av flera platser jag mott pa min resa dar jag verkligen skulle kunna tanka mig att bo och leva, var bohemkvarteren i Santa Teresa. Belaget pa ett berg omgivet av favelor, var det dit Rios overklass kring sekelskiftet byggde sina koloniala palats for att bo i, medan de tog sparvagnen ner till Centro och arbetet. Sparvagnen fyller fortfarande sitt syfte, aven om det idag handlar om en turistattraktion. Under 70-talet kom konstnarsskaran till Santa Teresa for att stanna. Santa Teresa ar en av fa platser i Rio dar inga alarm hors, du kan faktiskt njuta av den ton av gitarr du haft i bakhuvudet sedan du landade pa flygplatsen.
Jag slog mig ned pa Cafecito, bredvid en man lasandes David Copperfield och lyckades frammana ett leende ur roten av servitrisens daliga dag. Nar allt kommer omkring sa har hon inte sa mycket att ma daligt over, och det paminner jag henne garna om.

Darvid vill jag lamna resereportagestuket. Rio har du extremt roligt i om du har rad och vill uppleva en exotiskare version av en europeisk storstad snorvlandes efter den senaste vita linan. Det ar enormt vackert. Jag tanker mig att om Paris skulle komma pa Rio med att ha sex i trappuppgangen av deras kristallkronekladda hotell, ar Rio de Janeiro en av fa stader som skulle bjuda in Paris att delta i akten. Bara en sadan sak. Jag kommer hem till Magnus och ater lasagne med Gavin, en trofast no-namegast fran Staterna med en personlig vendetta gentemot konformitet. I Rio sysslar han med capoeira och ovar operastambanden infor vad han hoppas kommer att bli hans biljett till varietéteaterns omkladningsloge - snickarhangslen och militarkeps neddragen over pannan. Gavin har en sextongigabytes iPod som han sover med och ett black lasagne i frysen som han uppdaterar varje vecka. Han fragar alla i huset om de vill ha kaffe innan han mater upp vattenmangden.
Min tid i Rio praglades av resfeber och rastloshet, varvid jag tog tillflykt till min utstakade plan att ta mig till Misiones i norra Argentina, dar jag en manad tidigare, sittandes vid ett café i Marocko, hade faststallt en framtida arbetsplats pa en farm. Inte mycket mer visste jag, an att jag ville dit snarare an sippa pa fler caipirinhas, hur sonderskakade de an var. Jag lamnade Rio med ett leende pa lapparna, och tog farval av Magnus som onskade mig lycka till med Mina Aventyr! Jag hoppades att han inte skulle saga sa, for han forvandlade just min spontana resa till den har kontinenten till en javla pretentios drom.

Dags att vanda blad

Om jag ska borja fran borjan sa far jag forsoka grava ganska sa djupt in i det rotlosa trad som kan kallas mitt minne, darfor att varken for mycket fantasi eller for lite av detsamma ar att foredra om jag vill teckna en bild som gor resan rattvisa. Det ar mer eller mindre nodvandigt att jag tecknar bilden istallet for att ladda upp en massa foton, da jag for tillfallet hyser ett visst hat mot min underpresterande kamera. Da ar jag desto mer i ett tecknande stadie av mitt liv, bade via ord och via linjer.
For manga av de som skriver om sina resor hoppar rakt in i handelsernas centrum och informerar oss inte om anledningarna och forutsattningarna for deras resa, nagot jag anser ar av stor vikt for att man ska forsta det som skrivs.
Jag reser till Sydamerika darfor att jag alltid varit intresserad av den andiska kulturen, onskar utveckla min sprakbank, lara mig konstruktionsarbete och forutsattningarna for sjalvforsorjande farmarbete, dansa tills svetten rinner nedfor pannan, skriva en plattform for vad jag hoppas kommer att bli ett manus, och framforallt for att soka inspiration i alla otroliga manniskor som jag traffar pa vagen. Forutsattningarna for resan ar ur ekonomisk synvinkel fattiga, vilket for mig gor det hela an mer intressant. Vidare reser jag ensam, i den mening man nu ar ensam, da omstandigheter tenderar att sammanfora en med underbara manniskor bara man ar oppen for det, darfor att jag finner det extra passande for mina avsikter med resan. Ensam finner jag tid till att gora det jag vill, narhelst jag vill det. Endast jag ar ansvarig for vad som sker, och det gor det hela enormt mycket enklare - da fler kockar sallan resulterar i en battre soppa.

Fyra ord som sammanfattar min avresedag nagon gang i november:
Kyla, Tvivel, Samsung och Anton. Med undantag for det sista ar inget av innehallet i dessa ord sarskilt intressant, varpa jag tar mig friheten att skippa hela episoden och hoppar rakt in i overenskommelsernas varld, stamplar min biljett via det automatiserade bokningssystemet pa Arlanda och sager hejda till Chailattes och Sodermalmsmossor for en tid framover.

Nar jag bordar planet som ska ta mig till London har det djupa vintermorkret lagt sig over Sverige och snoslasket blaser tatt mellan vinden och allt annat som en flygplatsluft kan tankas utgoras av. Jag tar min plats vid vingen och ser vita punkter flyga forbi utanfor fonstret och British Airwaysmarkta nackkuddar dominerar mitt synfalt innanfor planets skyddande skrov. En kostym satter sig bredvid mig och somnar sa snart vi lyft fran marken, med sovmasken over ogonen och servicebordet nedfallt. En forbipasserande flygvardinna placerar bordet i ursprungslaget utan att knappt markas och placerar mannens genomlasta DN i natfickan framfor honom. Jag ser ljusroren spraka och vi ar ivag. Jag blundar och somnar.
Pa Heathrow springer britterna till sina taxibilar och turisterna fnyser otaligt at rullbandet nar vi plockar ut vart bagage. Jag har ingen bradska, da mitt flyg till Rio inte ar forran tretton timmar senare.

Alla flygplatser over hela varlden besitter enligt mig samma energi och kansla av tomhet, den otillrackliga luften och de av minoriteter utgorande stadpersonalen, snabbkopen med sina dyra mackor, tax-free shops och plastpasar, hogtalarroster och harda bankar att sova pa. Bankarna pa flygplatser spelar alltid huvudrollen i de trotta draman som utspelas dar. Min bank var inget undantag, och det enda som hande mig under den natt jag spenderade pa Heathrow var att jag vaknade av att en av stadarna forsokte sopa under min bank. Darav utgjorde formodligen tretton timmar i realtid fyrtiofem timmar i mitt huvud. Nar flyget lyfte sa lyfte det mot Rio, jag snackade med en brasse pa planet och skrev hejda i den imaginara gastboken som lag uppslagen vid Europas hovmastarstall. "Laxen var god, och vinet likasa, men ni skulle verkligen gynnas av lite underhallning under middagen. Jag tror att det verkligen skulle ge er en skjuts framat!"

Syftesintroduktion och vad man kan kalla ett forord

Denna blogg, pappersrulle, artikel, kalla det vad du finner passande, ar en ytlig sammanfattning av en osensationell resa. Det ar enkelt att vara aventyrlig och djup med ord, ogrundad pa distans, och jag vagar pasta att jag skulle kunna fa mina svampiga, otillrackliga djupdykningar att lata overtygande. Men som nagon sade: Det ar en sak att traka ut dina lasare, en annan att vilseleda dem; Jag vill inte lopa risk att gora bada tva. Darfor utgar jag fran mina ytliga anteckningsbocker nar jag langt i efterhand skriver ned vad jag upplevt, till skillnad fran att halla en blogg standigt uppdaterad.

Nar jag drog ivag till Brasilien sa tankte jag att en blogg ar for svar att hantera nar man reser, vilket forvisso ar sant. Dock borjar jag fa slut pa uttrymme i mina anteckningsbocker, och nagonstans ska jag ju skriva.