Bårhuset

Potosí är den mytomspunna stad som spänner ut sig i vakuumet mellan silverberget Cerro Rico och övriga berg och kullar runt omkring, fyra tusen meter över havet på den bolivianska högplatån.
Det är svårt att andas, både på grund av höjden och på grund av den totala kontrasten som slår en i ansiktet med sina vita handskar upplockade ur en soptunna vid torget.

Här fann spanjorerna silver. I massor. Så mycket att det kunde betala det mesta som det växande imperiet kunde tänkas behöva - allt till det överkomliga priset av miljontals indianer döda långt under jord, nere i gruvans mörker där, krossade under infallande väggar eller försvunna i djupet utav andra anledningar.
De som inte dog i arbetet dog när de kom ut av de lungskador som de ådragit sig i gruvan.
Spanjorerna byggde i sin tur upp staden Potosí runt gruvan och utsmyckade denna gamla herrskapsdam till koloni med juveler som inte kunde hittas någon annanstans i världen, varpå Potosí snart kom att överstiga både London och Paris som världen rikaste stad. Välståndet byggdes dock upp på högar av lik, enligt sägnen tillräckligt många för att bygga en bro till Madrid och tillbaka.
När silvret tog slut passade spanjorerna på att ta sina rikedomar och sina juveler tillbaka till den iberiska halvön i Europa, medan de fattiga indianerna såg sig stående på de gatuhörn som tidigare glittrat men nu var avskrapat från allt vad glans hette. Flytta fram tiden tre hundra år och du hamnar i samma scenario, fast i nutid - med den uppenbarliga skillnaden att det nu är s.k. gruvkooperativ som sköter den enda näring som Potosí någonsin har haft: gruvan. Nu finns där dock knappt någonting att hämta förutom några enstaka mineraler som på en världsmarknad dominerad av rullande siffror på skärmar inte är värda ett skit.

Potosí är enormt kallt när jag kommer dit. Det regnar. Tomma gator. Ingen syns till. En spökstad som när den kommer till liv befolkas av ett folk som inte verkar ha sett ett leende ansikte på åratal. Efter en guidad tur ned i gruvan där fjortonåriga Juan jobbar med att slå en järnspik in i berggrunden och plocka upp gruset sitter jag och funderar över om jag är förvånad eller inte. Förvånad över att jag är här? Kanske. Förvånad över att Juanitos pappa dött av utslagna lungor, att katedralen i Madrid är så vackert utsmyckad och att jag känner mig hopplöst illa till mods?
Inte ett jävla dugg.

Champagne lifestyle on a lemonade wage

Jag korsade gränsen till Bolivia samma dag som Carnaval slutade, och vägarna var svårframkomliga för alla människor som skulle hem igen efter allt festande. För att komma på min buss var jag tvungen att först och främst vänta på stationen i drygt tre timmar, varpå jag och en annan man i keps började höra oss för om vad som kan ha hänt med vår gemensamma buss. Förmodligen är den ju fast i trafiken, var den allmänna hållningen. Vi gick längs med gatan som förbinder Tilcara med stora vägen mot söder, förbi alla tutande fordon, svettiga människor i dammet och gruset, fram till infarten där allmänt kaos rådde. Vi fann, hör och häpna vår buss parkerad vid sidan av vägen, oförmögen att komma längre. Efter att som de goda medborgare vi är ha sprungit tillbaka till stationen för att meddela vad som skett med bussen, så klev vi på, tackade varandra för ett gott detektivarbete och for iväg mot La Quiaca och gränsen.
Jag mötte ett italienskt par i min egen ålder som jag slog följe med efter att vi börjat prata med varandra i den långsamma kön till immigrationsmyndigheten på andra sidan den uttorkade floden som utgjorde den fysiska gränsen mellan Argentina och Bolivia. Tillsammans tog vi vårt pick och pack och klev in i en helt ny värld. Bolivia är verkligen något helt annorlunda, oavsett hur mycket jag hade fått kontakt med den inhemska befolkningen i Tilcara så kom Bolivias totalhet att slå mig i ansiktet med sin brödspade, sina grillade kycklingar, sitt platta ansikte och sin kyla. Jag tyckte konstigt nog om det.
Framemot kvällningen kunde vi ta ett beslut kring hur vår resa skulle fortgå. Vi kom överens med en snubbe på gatan om att köra oss för en struntsumma till Tupiza, varifrån vi skulle kunna ta oss till Potosí. Jag minns att vi körde genom ett land som påminde om ett månlandskap, tyst och stilla, utan att egentligen ta oss fram på någon väg, utan helt enkelt ett spår ut i öknen. Det var mörkt, och på en sträcka som jag hört flertalet historier om rörande problematiska hinder på vägen och uppehåll kunde vi säga god natt och sova som små barn i den där bilen, medan vår chaufför trampade på gasen i Dakar-kurvorna och lyssnade på cumbia på förvånansvärt låg volym. Jag bräkte något om att jag inte förstod vitsen med att hålla igång radion mitt i natten, men jag antar att han behövde hålla sig vaken, hur mycket koka han än tuggade. Jag behövde min sömn, och jag slumrade till slut in i takten till ett dragspels släpande läte.
I Tupiza hoppade vi så av mitt i natten vid en öde bensinstation, och mina italienska kamrater och jag sökte reda på ett nattöppet stånd som sålde ris och bönor. Vi åt ett lass. Jag handlade vatten på dunk, och vi satte oss på trottoaren.
Trevligt med likatänkande personer, tänkte jag när vi satt där och åt ur våra plastskålar. Vi hade kommit överens om att vi inte behövde sova mer efter bilfärden, och vi behövde nu bara vänta på att solen skulle gå upp innan vi letade reda på en buss eller annat färdmedel till Potosí, den gamla gruvstaden som vi allihop hört sådana historier kring. Inte så förvånande slumrade vad jag tror var allihop i det glada gänget snart sött mot ett nätstängsel, för att någon timme senare mötas av en svärm solstrålar i våra ansikten. När jag minns den morgonen så minns jag att jag såg lerhusen och människorna som sakta började med sin dag, gruset var luftigt och flög upp när de gick med sina stövlar på vägen och jag minns att jag inte hade ett bekymmer i världen. Tills jag blev hungrig igen.

Frågeställning

I början av nittonhundra sjuttiotalet gjordes en studie av vad de amerikanska invånarna tyckte om USA:s krig i Vietnam, och huruvida de egna trupperna borde dras tillbaka.
I en separat del studerades vad indianerna tyckte om saken.
Tjugo procent svarade att de tyckte att USA skulle dra tillbaka sina trupper från Vietnam.
Åttio procent svarade att de tyckte att USA skulle ut ur Amerika.

Carnaval

För de flesta så är ordet "Carnaval" enbart förknippat med Rio de Janeiros överdådiga, enormt spektakulära gatushow där samban sprutar ut ur asfalten och människor dansar tills de inte längre kan stå upp. Denna klyscha är inte så långt ifrån vad jag upplevde var Carnaval i resten av Sydamerika - för högtiden firas över hela kontinenten - men det finns en del stora skillnader.
Till att börja med så är Carnaval, karnevalen, en hyllning till de djävulska krafterna inom alla människor; utan att vara för sadistisk så innebär karnevalen i de andiska länderna ett lösgörande av alla samhällets tyglar och man lösgör sin inre djävul innan man bekänner sina synder kontinuerligt i en vecka efteråt. För att nå till Gud så behöver man synda, är väl det genomgående tänket - en attraktiv tanke i sig - men när man tänker på hur missionärerna tänkte sig omvandla de gamla traditionernas högtid av underjordisk beundran till en himmelsk, kristen högtid, måste de i dagsläget rulla runt ordentligt i sina gravar: en än mer attraktiv tanke.
De ursprungliga traditionerna blandades kort sagt med en kristen ideologi - resultatet blev den ursprungliga karnevalen. Och det är världens bästa fest.

I Tilcara finns fyra olika karnevalkollektiv: alla invånare i byn tillhör ett kollektiv. Dessa gäng har en folkvald, spirituell ledare - vad man får kalla en präst, samt sina speciella "kampsånger", som ackompanjeras av en komplett blåssektion. Brassinstrumenten ljuder över dalen dagarna i ända, omgivna av dansare iklädda de typiska djävulsdräkterna - de leder långa processioner i och kring byn som alla får ansluta sig till - vilket förvandlar hela byn till en enda stor gatufest.

I hörnen av gator står gamla gummor och slevar upp hembränd sprit ur plasttunnor.
Det luktar rök och bränt från fönster.
Människor sprutar skum på varandra - tillslut är man helt vit från det möjligen förblindande sprutandet av vitt skum.
Alla dansar med varandra, gamla som unga, vita som indianer.
Långa tåg av människor som vandrar dansande i timme efter timme.
Flaggor som viftas långt bort.
Solen går ned och alla möts på torget.
Festen fortsätter och när du kommer hem sex på morgonen så håller det fortfarande på. När du vaknar har ingenting förändrats. Sedan fortsätter det så.

Det tar inte slut på fyra dagar. Konstant supande, konstant festande. Konstant dessa tromboner, och alla dessa människor sjungandes just sitt kollektivs kampfraser.
Hundarna försvinner, de är rädda för smällarna som alla kastar runt omkring sig.
Mitt i natten blir det kallt när vinden ligger på och man blivit översköljd med vatten av ett gäng karnevaljuveniles.

Folk dör. Alkoholförgiftning. Man kan inte förflytta sig längs vägarna under de här dagarna, att ge sig ut på vägarna är livsfarligt: varje år dör flertalet bara i Tilcara av fyllekörningar och krashande bilvrak. Karnevalens baksida.

brinnande berg

Pulmamarca är en liten stad mellan den stora staden San Salvador i söder, och den andra lilla staden närmast tio minuter norrut, Tilcara. I Pulmamarca skulle jag vid ett senare tillfälle bekanta mig med en caféinnehavare med extensiv kunskap om Bolivia som skulle komma till hands, samt en happy camper vid namn Rodrigo som bott i tält de senaste tolv månaderna, enligt egen utsago.

Som jag redan snuddat vid så kan man inte riktigt placera Jujuy, denna nordliga argentinska provins med sin tydliga Andiska personlighet och sin karga, egensinniga kultur. Jujuy saknar inte identitet, det är bara att detta underbara landskap fastnat i händerna på ett land som inte förstår dess mer traditionella levnadsstil. Jujuy dansar till sin egen trumma. I alla fall i de delar som jag besökte.

Här finns det knappt pennor att vässa när skolorna slår upp sina portar, hundratals hundar strövar fritt över hela landskapet, vill man någonstans är det mer konventionellt att äga en häst än en bil, under regnperioden blir stora delar av regionen helt isolerad i dagar för de som inte tagit hänsyn till redan nämnda faktum och hit kom Maria, som mer eller mindre första vita person för att lära ut engelska vid en liten skola längs med vägen söderut. Som gringo hade hon det inte lätt de första åren. Hon och hennes dåvarande pojkvän, en man som betonade det enkla i livet, lärt sig rida barbacka som femåring och levt sitt liv i en psykisk husvagn som en mental nomad, fick barn som skulle komma att växa upp i denna miljö, så långt ifrån den storstadsshargång som Buenos Aires innebar som möjligt.
Jag anser fortfarande att Maria gjorde ett bra val när hon bestämde sig för att komma hit, men tio år in i hennes projekt som lärare och arbetande antropolog, team- och projektledare vid en medborgarrörelse för människors välmående i regionen samt olika uppdrag som översättare, privatlärare för engelskastudenter, ta hand om omkringströvande djur, uppfostra sina söner, sköta om sin gård, ta ställning till den konstant översvämmade floden, leta rätt på människor som försvunnit under diktaturen med organisationen Madres de Plaza de Mayo och möta främlingar som mig att bjuda hem och laga mat åt, så antar jag att hon har blivit lite trött på att hela tiden, fortfarande vara gringan i det stora huset.

Jujuy skulle nog inte tilltala den vanliga Buenos Aires-fantasten som förmodligen skulle undra om hon hamnat på månen när hon såg Tilcara, men faktum är att denna plätt på jordskorpan är så genuin som någon plätt kan vara, och den slog mig för att vara så otroligt vacker att jag stannade tillräckligt länge för att känna mig hemma i den otillgängliga miljön.

Tilcara i sig självt lutar på en utav de många olikfärgade bergen som utgör Quebrada de Humahuaca, namnet på den dalgång där alla dessa små byar och städer ligger. Staden präglas av ett centralt torg, och precis som de flesta andra sydamerikanska städer med rötter i kolonialtider så utgår det därifrån ett rutnät av gator.
De kalla eftermiddagarna skapar en tjock dimma som gör det svårt att se klart längre än tjugo meter framför en, doften av slakterierna; den möra doften av nybakat bröd från bagerierna; kvinnor klädda i svart; tenntunnor avskurna på hälften, vända på sidan och nyttjade som grillar; barn som springer omkring med rockringar och någon som spelar trombon bakom en hög, urholkad dörr.
På torget säljs lama- och alpacahantverk, smycken och halsdukar, CDs med andisk musik och annat importerat direkt från Bolivia. De få turister som syns till tror att de har hittat en guldgruva.

Marias hus är ett gammalt herrgårdshus gjort helt i grå lera, från de tjocka väggarna till de balkförstärkta bågarna inne i köket. Ute på gården springer det höns och alla väggar har blivit ambitiöst målade i olika färher av Facundo och Marcos, Marias unga söner. Varje vecka tvingas Maria åka till den stora staden i söder, San Salvador, för att fylla på vattenförrådet. Dunkar på dunkar staplas på varandra utanför dörren och runt omkring mig syns fält, floden, bergen med sina kaktusbelägrade sluttningar. Jag plockar grönsaker från landet och vi kokar majs i en stor gryta medan Facundo rider ute på slätten.

...Och jag är inte längre

Så här såg min resa ut under den vecka det tog mig att ta mig till Tilcara, Jujuy - den del av Argentina som är fattigast, mest drabbat av sjukdom, nordligast, tätast befolkat av ursprungliga folkgrupper (pga. närheten till Bolivia), mest utstickande i sin natur jämfört med resten av landet, och följdaktligen den delen som är mest intressant. Kort sagt så har Jujuy väldigt lite med övriga Argentina att göra. Det är provinsen Jujuy, och sedan är det övriga Argentina.

Men jag går händelserna i förväg. Först var det ju transportsträckan genom de nordligare delarna av Chile som tog plats. Sedan mitt uppehälle i San Pedro de Atacama; turistfällan i öknen. Sedan en bussfärd där jag förbannade mig själv att jag inte tagit mig ut genom öknen på egen hand med min hyrda cykel, på andra sidan sandlådan där en helt otrolig stäpp bäddade ut sig mellan gränserna.

Som sagt... för bråttom i berättandet. Ibland har man för bråttom i resandet också. Det kan ibland bli så att man ställer in sin resa som man ställer in sitt arbete efter en deadline; man har ett mål att uppnå på utsatt tid (inom satta budget, i mitt fall) och tvingas prioritera vissa saker över andra. Nu i efterhand när jag blir tillfrågad hur det känns att ha "gjort" Sydamerika så tvingas jag berätta att jag för att ha "göra" Sydamerika, om det nu går att göra, så skulle jag behöva minst ett år till på vägen för att känna att jag gjort allt jag hade velat göra på denna kontinent.

Jag kom igenom kopparområdena i norra Chile med en bussresa där det inte gick att stanna. Det fanns ingenting att göra där, arbetarna var borta och jag skrev i min anteckningsbok att jag var trött på idioter, av någon anledning jag inte kan minnas fyllt ut eller helt enkelt förträngt för att det var just - idiotiskt.
Men jag skrev senare en notis om staden Calama. Den löd så här: "Herregud, det finns riktiga hellholes här ute i öknen. Antofagasta och Calama, nikotinbröderna. Där en bikupa inte är av bivax utan helt enkelt en snorlobba från någon sjuk jävel".
Jag vet inte exakt vad jag ville fånga med den notisen, men det hade väl att göra med att jag inte fann de platserna särskilt givande.

Atacamaöknen är räknad som världens torraste öken, och här flimrar turister, hela familjer förbi i jeepar på all-inclusiveutflykter ut i öknen där de kollar in geisrar och kör fort i sanden. Bull. Shit.
Jag kom till stationen och blev antastad av hopen av människor som ville sälja mig prylar och boka in mig på hostels. Jag tog mig med möda bort därifrån och bad folk sluta ta på mig och låta mig vara ifred. Déjame solo, porfa! Tog in på ett guesthouse en bit utanför stan och pustade ut damm i hallgången. Tack, vatten.
Jag tog mig an det faktum att jag skulle vänta på en buss över gränsen i två dar med att söka upp det enda café som hade rimliga priser i denna Time Square av ökenunderhållning för att läsa och diskutera med mig själv.
Dagen därpå så kom jag fram till min lösning vad gällde ökenäventyr. Jag hyrde en mountainbike för vad jag hade kunnat köpa en cykel för i andra chilenska städer och begav mig ut. Jag drog runt i fem timmar, över en mindre kulle där spåret bara försvann och jag vände tillbaka. Fann en vit kyrka ute i öknen som konstigt malplacerad väckte min önskan efter tröst och omtänksamhet. Så jag hittade mig en amerikan vid namn Mike. Han hade också cykel, så det passade sig bra att vi cyklade omkring ("great ride, yeah, great ride") i ytterliggare några timmar (2) medan snacket pustades ut i trampningen. Det var en skön dag, hur skön en dag i en öken nu är så kan man göra det behagligt om man har vatten och sällskap. Så mycket till äventyr blev det inte, men jag kunde samla på mig fler minnesbilder innanför hornhinnan innan jag följande morgon köpte bananer och ställde mig och väntade med andra resenärer på bussen mot gränsen.

Fuck me, vad sega immigrationsmänniskor kan vara. Stämpla passet och ropa på nästa, hur svårt kan det vara?

Som jag redan noterat så kunde en stäpp, fylld med lamor och värd att betala dyra slantar för, dyka upp utanför fönstret så fort vi korsat gränsen, och jag fick lust att stanna, skita i att jag köpt den dyraste bussbiljetten på min resa för att komma över gränsen och fram till Pulmamarca i Jujuy, hoppa ur bussen och vandra genom stäppen fram till någon utav de fantastiska berg som tornade upp sig runt omkring oss. Det var ett fantastiskt naturskådespel som vi alla bevittnade med utstående ögon, innan det kom saltöknar där vattnet över den släta, platta saltmarken lyste upp som en spegel i solljuset och jag såg vägen kröka och ducka i dimman där Jujuys bergslandskap tar form på andra sidan Anderna.
Jag var nu i ett helt annorlunda land. Välkommen till något annorlunda, kunde jag säga till mig själv när jag såg det där stenansiktet hos gumman i Pulmamarca och gav Jujuy en slängkyss medan jag tog ut min ryggsäck från bagageutrymmet och frågade hur jag kom till Tilcara.

Vardagsbidrag

Så jag är nu i Pisco Elqui med en klar idé om att ta mig genom de råtthål till ökenstäder jag har hört talas om ligger i närheten av Atacamaöknen och förhoppningsvis kunna korsa gränsen till Argentina inom de närmaste dagarna. Det är mitt i sommaren, och jag kunde morgonen efter min utflykt i vattenbrynet dra av ett dött lager av skinn från min panna efter den skållande solens inverkan på mitt arma tryne.
Jag liftade till en mindre by längre in i dalgången vid namn Horcon. Fyra hus och en snustorr trappuppgång och jag gjorde slut på mitt vatten inom knappt en timme. Ovanför trappen kunde jag konstatera att jag hittat ett hus som varsomhelst utom i öknen hade fascinerat mig, men i den här miljön kunde jag bara tycka att ännu en kolonnrad var just det; inget mer än ännu en kolonnrad, och jag kom att tänka på de lektioner i kultur- och idéhistoria som allas vår Bernt (läraren vars kunskap vi sömniga elever hade svårt att processa som relevant för livet utanför Platonska tankepalats) förkunnade livsförändrande.
Jag passerade en ung man på häst som tittade på mig som en ung man på häst bör titta på en annan ung man med pilotsolglasögon: med total indifferens. Jag fann däremot mötet mycket mer intressant, givet att han hade sporrar på sina höga stövlar och i övrigt såg ut som tagen ur en chilensk version av Den Onde, Den Gode, Den Fule.
Stenansikte. När jag senare skulle komma upp i Anderna skulle jag kunna slå fast att inga människor kan producera så kalla ansikten som ursprungsbefolkningen i de Andiska delarna av Bolivia, men när jag då såg min vaquero (”kofösare”) rida förbi så bjöds jag på ett smakprov på de ansikten som inte avger någon som helst ledtråd till övriga världen om vad de tänker på. Men ändå otroligt uttrycksfyllt. Senare kom jag till insikten att det nog handlar om att livet är förbannat hårt för dessa människor.

Inne i Pisco Elqui möter jag bland de vackraste varelser jag någonsin mött på en gata någonstans, någon gång. Kanske lägger jag bara inte märke till all den skönhet som promenerar omkring mig på gatorna i Sverige, och kanske förstärktes mitt minne av denna hippiedrottning därför att omgivningen var så slående, men faktum kvarstår att hennes uppenbarelse präntade sig fast på min näthinna långt innan hon försvunnit bakom ett hörn och jag glömt bort var jag var någonstans. Jag minns henne som ett sådant gammalt foto som blivit utslitet med tiden och som nu bara visar hälften av all den glans det en gång kunde visa upp. Majoriteten av detaljerna har nötts ut och jag kan inte namnge bilden något annat än ”Okänd flicka i Chile”, men den finns där bak i huvudet på mig i alla fall, den där bilden. Och där kommer den nog stanna ett bra tag är jag rädd.

Så jag sätter mig på torget, som jag har gjort så många gånger tidigare, och bevittnar chilenare göra vad chilenare gör. Virkar och håller på. Blåser eld för ingenting. En lampa lyser upp den oproportionerliga kyrkan bakom mig och jag sitter på en av de bänkar som placerats kring en avstängd fontän i mitten av plazan. Bredvid mig säljer en man silversmycken och kopparformationer (ganska häftiga faktiskt, han hade byggt en modell av en drake i koppartråd som var helt fantastisk) över ett bord och en liten parvel, om man kan kalla honom det – han måste ha varit runt sex år gammal, kommer fram till mig och ler blygt med sitt pojkeansikte. Några turister från campingen sitter längre bort.
Någon spelar gitarr och det är kallt.

In i dalgången

Jag tog en billig minibuss fylld med åldringar ifrån busstationen i La Serena vid kusten, in genom landet med avsikt att nå den argentinska gränsen via Valle del Elqui. Utanför La Serena försvinner stadslandskapet otroligt fort. Det ersätts utav den steniga dalen; röda klippor som stiger ur havet och kapslar in det bördiga landet med väggar av kaktusprydda klippränder. Vi passerar genom den lilla staden Vicuña inom en halvtimme och jag lämnar plats åt fler åldringar som kliver på. Jag står upp tillsammans med en ung chilenare i tioårsåldern med skolväskan över axeln, på väg hem längre in i dalen. Gummor med sjalar för skugga och korgar för grönsaker sitter runt omkring oss och spejar ut ur fönstren.
Valle del Elqui är en oändligt vacker dalgång där det odlas stora mängder druvor för framställningen av Pisco - Chiles och Perus nationaldryck. Ett något sött brännvin tappat i korta glas och druckna som snappsar kring matborden och över dammiga barer över hela Chile. Valle del Elqui har precis rätt höjd för att framställa den bästa Piscon som finns, samt tillräckligt med solljus. De tre mindre floderna som rinner genom dalgången uppifrån Anderna och de bergspass som jag hoppades passera gör det relativt enkelt att kanalisera vattentillförseln för de gröna fälten.

Nordligare Chiles vägar är av närmast västlig standard, och det tar inte lång tid innan jag kan konstatera mig framme. I Pisco Elqui slår jag upp mitt tält på en camping med högljudda chilenare och argentinare som i sin new-age hysteria spär på ryktena om att denna plats har en speciell sorts energi. Fråga vem som helst, alla har sina egna tolkningar om vad "energi" egentligen innebär. Men här har den mätts med mätinstrument, tydligen. Pisco Elqui registrerar en ovanligt hög magnetism när man jämför platsen med omkringliggande dalgömställen - om det beror på något som forskarna ännu inte har lyckats klura ut eller om det gäller utomjordiska landningar, det senare en favorit hos mina nya grannar - låter jag vara osagt. Dock verkar det hela ha fått ett genomslag, då ett av Chiles mest påkostade observatorier ligger uppe i bergen ovanför mig.

Energin som alla talar om får jag snabbt erfara, på mitt sätt får jag väl tillägga. Floden som följer dalgångens snirkliga rörelser lockar med sitt kalla vatten och jag promenerar ned till grusvägen som leder till en mindre överfart för bilar där jag hoppar i och simmar en trettio meter längs med strömmen innan jag klamrar mig fast vid en sten att sätta mig på. Den stekande solen lyser mig i ögonen och jag kommer senare att inse att jag har bränt mig något otroligt i pannan, men det är inte riktigt i mitt medvetande just nu. Detta var helt fantastiskt! Jag kunde sitta på den där stenen och bara höra vattendraget porla ned genom landskapet, med de gröna vinrankorna svajandes längre ned längs vägen, kantade av dessa majestätiska klippor. Till skillnad från andra naturupplevelser jag hade erfarit som verkligen slagit mig som fantastiska medan jag upplevde dem snarare än i efterhand, så tog denna form i en enorm, ökenlik värme som förångade vattendropparna på min kropp. Pisco Elqui är stekhett på dagen och iskallt på natten: det är en öken som råkar ha tur med vattendragen.

Denna första dag gav mig inte mycket mer tid efter flodutflykten. Jag minns att jag åt en bra middag för en gångs skull och kunde fråga några människor på campingen om de visste något om korsande av gränsen. De visste de inget om, och då jobbade de ändå på campingen. Jag tyckte det verkade konstigt och frågade än en gång, varpå mannen sade att det förmodligen gick om man klättrade över berget, men att det inte fanns något pass med en passkontroll eller immigrationskontor.

Så, tänkte jag, jag har ju fler saker jag vill se längre upp i Chile. Dock ville jag komma in i Argentina för att inom någon vecka kunna hälsa på Maria, som jag hade träffat tillsammans med Carlos nere vid Chiloé, och som bjudit in mig att hjälpa till med den lilla skörd hon skulle skörda då. Dessutom utlovades det mat gjord på färska råvaror, ridning, sådd av nya grödor och en inblick i det humanitära arbete som hon arbetade med i Jujuy, den allra nordligaste staten i Argentina och där hennes hem väntade på mig.
Så jag fann mig i att korsa gränsen längre upp, och på vägen skulle jag kunna ta mig igenom de ökenstäder som där ligger.

När solen gick ned förbyttes dess sken med den mest fantastiska stjärnhimmel jag någonsin bevittnat, och anledningen för det tidigare nämnda observatoriet blev pinsamt uppenbar för mig. Jag andades in kall, vintrig ökenvind från bergen och sov som ett troll i mitt tält den natten. En eld som mina grannar UFO-argentinarna hade påkallat värmde mig.

Seven simple rules for life in hiding

1) Never trust a cop in a raincoat.
2) Beware of enthusiasm and love, each is temporary and quick disray.
3) When asked if you care deep of the world’s problems, look deep into the eyes of the one who asks. He will not ask you again.
4) Never give your real name.
5) If ever told to look at yourself, never look.
6) Never say or do anything that the person standing in front of you cannot understand.
7) Never create anything. It will be missinturputed. It will chain you and follow you for the rest of your life. It’ll never change.

Uppbrott från dekadensen och en lift mot norr

Jag har nu kommit hem till Sverige utan att ha nått ens halvvägs i min beskrivning av resan runt sydamerika. Det har varit ett intressant sätt att hålla min familj och mina vänner uppdaterade, om än långt i efterhand, om vad jag haft för mig. Jag har fått en hel del uppmuntrande ord kring det jag skrivit, främst från "vuxnare" människor än mig själv, som gjort att min lust att fortsätta skriva ned vad jag upplevt bara har vuxit.
Min avsikt har inte varit att skildra någon galen utopi, utan helt enkelt att beskriva så gott det går ett ungt sinne på resande fot fysiskt och psykiskt av den enkla anledningen att det kan tänkas vara intressant. Och för att det är roligt.
Någon gång för drygt två månader sedan så fick jag höra att min sjuke farfar pendlande har fått motta utskrivna kopior av mina bloggtexter, vilka han tyckt mycket om att läsa. Då han själv är en säregen berättare av historier, tycker jag att det vore synd att behöva avbryta min korrespondens med honom bara för att jag nu har kommit hem och personligen kan dra historier för min familj över middagen. Så jag fortsätter att skriva.

Allting kommer till ett slut, ett vägsjäl; och utan att riskera att stressa upp någon av människorna på Yoyo (en praktiskt taget omöjlig uppgift) med min rastlöshet så visste jag att jag inte kunde stanna i Valparaíso för evigt. Inte den här gången.
I ett gästhus som man kan likna vid den våta drömmen om ett fullt fungerande kollektiv där jag för all framtid skulle kunna känna mig hemma, hade jag nått kulmen på mängden vindrickande, matberedande, cirkusframträdande, utan-mål-strosande som jag kunde utstå i min resepersonlighets antagna form.
Jag hade fått in i min skalle att jag skulle ta mig till Karibien och dess blåa hav; det fick bli mitt mål. Precis som jag alltid hade tänkt så var det norrut det bar. I mitt bakhuvud kunde jag skymta en skugga av Kuba, dit jag hoppades kunna ta mig så småningom.
Jag spelade ett sista parti schack med en fransman, åt min sista avocadomacka och packade ned mina saker i min ryggsäck. Jag skrev mitt namn i sidorna på mina böcker och lämnade dem i bokhyllan, signerade mina Converse-skor och ställde de att ruttna i ett av rummen i huset och kramade om de av grabbarna som råkade vara på plats när jag beslutade att dra. Så var jag på vägen igen.

Min idé var att plocka upp en lift utanför Viña del Mar, där alla lastbilar passerar när de ska norrut och inte mot Santiago. Efter två timmar och en klocka som visade mellan elva och ett kunde jag fastslå att det här inte skulle bli enkelt. Vägen var inte så välvillig som jag hoppades. Jag fortsatte att vandra längs med vägen till ett litet krön där det stod en man och väntade på bussen mot Valparaíso och jag frågade honom var nästa stopp längs vägen norrut fanns, om det var långt och om det där stannade camiónes (lastbilar). ”Absolut”, svarade han med ett grin och berättade för mig att han just hade lämnats av utav sin bror som skulle norrut, om jag skyndade mig till bensinstationen så skulle jag nog hinna innan brodern hade avslutat sin lunch i stationens kafeteria. ”Hälsa från mig!”, sade han. ”Hälsa ifrån Valenzo!”
Jag hittade brodern inne på kafeterian. Vilken svettig gringo som helst hade förmodligen fått ett finger pekat mot busstationen eller mötts av komplett tystnad, men när broderns namn kom på tal fann jag mig snart på plats med fötterna skönt vilande ovanför handskfacket och min blick ut genom fönstret på en Saab.
Valenzos bror var ingen talför person, till min stora lycka – jag var trött och orkade inte förklara min situation, lika slut som vanligt. Jag var glad att ha blivit upplockad på ett så personligt sätt, och precis som tidigare hade jag nu ett tydligt exempel på chilensk gästvänlighet, samt undantaget som bekräftade regeln om chilenares nyfikenhet; min förare var inte särskilt intresserad av min resa eller min person. Bilens fönster var nedvevade till hälften och jag glömde snart bort att jag hade en person bredvid mig. Långa fält försvann bakom oss och jag stirrade fortfarande framåt när vi kom fram.
Vi anlände till La Serena, slutdestination.