There's a marching band still playing in the vacant lot

Som ett soundtrack till min resa gör sig nog Bob Dylans "Señor" bäst. Inte för texten, som så ofta är fallet, eller för namnets skull i det här specifika fallet, utan därför att den spelades väldigt ofta på min iPod under hela resans många dagar på vägarna.
Stämningsmusik är lite min grej, och att sitta och se ut över regn, lera, misär, fattigdom och glädje genom ett immigt fönster samtidigt som jag hör saxofonen ljuda i bakgrunden var liksom något att se fram emot, på sitt egendomliga vis.

Just den låten spelades när jag tog mig över den peruanska gränsen en kall natt när Titicacasjön börjat isa sig. Tillsammans med bland annat ett par fanatiska Burning Man-entusiaster hållde jag andan i en och en halv minut medan narkotikapolisen sökte igenom min väska med en kalaschnikovkolv, andades ut och stämplade mitt pass och sedan var jag inne.
Medan amerikanerna framför mig diskuterade olika sätt att spränga saker på (båda var smått pyromatiskt lagda) såg jag efter fyra timmars bussfärd Punos skimmer borta i natten. Kom fram till staden och frös.
Jag checkade in på ett narkomanhotell som taget ur en film, lyssnade på ljudet nere på gatan av försäljare, hundar, mopedtaxis och lastbilar som kör över ett järnvägsspår från 1800-talet. Rostens stad, det var Puno det. Det hade säkert sin charm, men under de två dagarna jag stannade där fann jag den aldrig.

På något sätt så upplevde jag allting omkring mig; Titicacasjön, maten jag åt, människorna jag mötte, allting jag såg, som svart-vitt. Ingen färg. Jag såg allting som taget ur linsen på en gammal kamera och fastnade i en påghittad musikvideo till Dylans låt, inne i den världen och totalt uppslukad av allt omkring mig.
Rostens stad.
Grabben det här är ingen dröm längre, det är verkligheten.

När jag åkte ned från Titiacaplatåns yrsel, detta fantastiska landskap som jag för alltid kommer att ha med mig vart jag än går; Isla del Sol, byarna och sjön, båtarna och fiskarna ute med näten och ingen annan att tolka mina intryck än mig själv, kunde jag bara tänka på någonting så vitalt för min resa: min fantasi.

Well, the last thing I remember before I stripped and kneeled
Was that trainload of fools bogged down in a magnetic field
A gypsy with a broken flag and a flashing ring
Said, “Son, this ain’t a dream no more, it’s the real thing”
Señor, señor, you know their hearts is as hard as leather
Well, give me a minute, let me get it together
I just gotta pick myself up off the floor
I’m ready when you are, señor
Señor, señor, let’s disconnect these cables
Overturn these tables
This place don’t make sense to me no more
Can you tell me what we’re waiting for, señor?

Ute på ön

Ute på Isla del Sol, födelseplatsen för inkaimperiet, den bergiga ön mitt ute i världens högst belägna sjö, kom jag att stanna i två dagar vandrandes omkring mellan de små byarna. Jag åkte båt ut till den norra delen av ön och vandrade till Yumani på öns sydspets. Längs med terassodlingarna som dateras till 1400-talet gröps hål i marken ur av små hyddor där mammorna med ungen på armen hänger tvätt över linor.

Skön är blå, allting är blått.

Solen och månen föddes i Titicacasjöns skum, och en soluppgång på ön kan man förstå hur aymarafolket kunde få den idén att fastna i sina huvuden.

Efter natten hemma hos ett par sol-öinvånare som jag fick kontakt med genom turistbyrån i Yumani kunde jag konstatera att jag behövde vandra upp på den västra sidan av ön för att kunna komma tillbaka till nordsidan där min båt skulle vänta på mig den efermiddagen. Jag gick längs stigen hela vägen till kröken av öns mitt, där vatten från klipptopparna sipprar ned genom springor för att återförenas med sjön och världsalltet. Enbuskarna stirrar på en överallt och det är hett mitt på dagen.
Mitt koncept om världen sipprade väl också ut med ett vattendrag någonstans.

Polare på vägen

När man inte har tillgång till el eller andra typer av underhållning så är det lätt att läsa, så länge du har tillgång till en bra bok kan du luta dig mot den och lära dig utav den. Du ser på världen med mer vakna ögon, och lägger märke till saker som du annars inte skulle lägga märke till. Bra böcker lär en att lägga märke till detaljer.
Därför blev det en del läsande för min del. Det mesta var väldigt bra.
Det kanske inte är speciellt intressant att veta vad just jag har läst, men här det i alla fall:

Böckerna är listade i kronologisk ordning, inledda av den jag först läste.

Ett porträtt av konstnären som ung – James Joyce
Andarnas hus – Isabel Allende
Förförarens dagbok – Sören Kierkegaard
The Catcher in the Rye – J.D. Salinger
One’s Company – Peter Fleming
Vagabonding – Rolf Potts
Across the River and Into the Trees – Ernest Hemingway
Kokain – Tom Feiling
Hundra år av ensamhet – Gabriel García Marquez
Röda Rummet – August Strindberg
L’Assommoir – Émile Zola
Cuaderno Cubano – Mario Benedetti
The Years with Laura Díaz – Carlos Fuentes
Open Veins of Latin America – Eduardo Galleano
El Libro de los Abrazos – Eduardo Galleano
Naked Lunch – William S. Burroughs
Eleven Minutes – Paulo Coelho
The Last American Man – Elizabeth Gilbert
The Autumn of the Patriarch – Gabriel García Marquez
The Short Stories of Ernest Hemingway
South of No North – Charles Bukowski
Cannery Row – John Steinbeck
Ängelns Lek – Carlos Ruiz Zafón
Hopscotch - Julio Cortázar
The Old Man and the Sea – Ernest Hemingway
The Motorcycle Diaries – Ernesto Guevara


Till vem som helst som ska åka till Sydamerika: Läs Eduardo Galleanos "Open Veins of Latin America". Trots att den är utdaterad som journalistiskt verk är den i allra högsta grad fortfarande relevant för det som händer i Sydamerika idag.

Har man läst Hemingway tidigare, tyckt om romanerna men inte läst novellerna, säger jag helt enkelt: Läs novellerna! De är det bästa som den store drummeln har skrivit, och om du slänger in Den Gamle och Havet i den kategoriseringen så har du den kanske bästa novellen någonsin mitt ibland dem. Jag läste The Old Man and the Sea första gången i nian på Solbergaskolan, nu läste jag den på Havannas strandpromenad. Den var bättre andra gången.

För den som vill testa Burroughs särskilda berättarteknik och kanske läsa "Naked Lunch": var beredd på att mannen var komplett galen, och hans bok är en resa in i det huvudet. Som sagt, komplett galen. Ät inget medan du läser boken, det kommer du hosta upp på golvet bredvid dig.

Vill man förstå "kriget mot droger" och hur hela denna ursäkt för globalisering av u-länder faktiskt är funtad, så läs den brittiske journalisten Tom Feilings verk "Kokain - drogen som tog över världen". Rekommenderas till alla som även vill kunna backa upp sina åsikter kring ämnet med faktiska bevis.

För de som vill ha en modern skildring av de värderingar och ställningstaganden som underlättar ens liv så pass mycket att man kan ge sig iväg på långväga resor hur ofta och hur länge man vill, rekommenderar jag Rolf Potts "Vagabonding" som någon sorts introduktion, om man behöver det. För de som helt enkelt vill ha en resebok, kan jag inte nog rekommendera Peter Flemings "One's Company", då den står sig som en helt unik skildring av en verkligt häftig resa in i Kina på trettiotalet.

Om du ska läsa Gabriel García Marquez; var då på allerten och tillåt inte ett enda av de tusentals orden eller meningarna och de långa beskrivningarna och allt det andra somkangöraenväldigttröttibland störa ditt läsande. För om du är på allerten, och faktiskt inser vad du har framför dig, så fattar du hur fantastisk han är den där Colombianen.

Över innan du vet om det

Så jag såg min skugga krympa sakta men säkert på vägen upp mot berget med korset. I efterdyningarna av ett uppbrott hade ett par satt sig på en av de första trapporna. Pojken såg på mig med en enda kraftlös blick, jag måste ha sett ut som ett spöke. Flickan tittade ned i marken.
Jag pustade rätt hårt efter att ha kommit upp på platån där den gamla trappan upp till helgedomen började, så jag såg inte med särskilt blida ögon på den där trappan. Jag förblev en sunkig västerlänning i alla fall. Ingen vet om man kan bli av med den självbilden helt och hållet, men jag gjorde ett tappert försök – och misslyckades.
Uppför trappan klättrade jag och när jag andades in den höga höjden kände jag en kyla fastna i halsgropen och kunde inte få ut den.
En lama var fastknuten med ett rep till ett träd och lite längre upp grävde två grisar smaskade på buskarna medan en flicka i lång hästsvans drog i deras koppel och försökte få med sig dem nedför sluttningen.
Grisarna ville inte följa med, och olikt hundar i koppel så brydde de sig inte ett skvatt om vad den slitande matte fick utstå för deras skull.
Jag tänkte att de där två grisarna måste vara jävligt bra polare, ingen är en bättre vän än din närmsta gris, tänkte jag.
Flickan grät nästan när jag vände mig om för att se nedför sluttningen efter henne och hennes förbannelser. Hon kom ned tillslut.
Jag inbillade mig att jag hade ont i kroppen, tills jag kom upp till det första lilla kapellet där jag klättrade ned på andra sidan klippan, ned mot sjöns sida, där klippan såg ut mot Titicacasjöns dunkla töcken och jag satte mig för att lyssna på ljuden och lukta på omgivningen, om man nu kan göra det fullt ut. Sjön låg spegelblank framför mig, och jag såg en liten båt rodd där ute, sakta men säkert guppade den in mot stranden. Sjöns vind svalkade mig, men jag frös inte längre. Klättringen hade gjort mig gott, jag var inte längre sjuk.
Jag vände upp igen, tog en otrampad stig upp mot toppen av klippan där flera kors har höjts och dit invånarna tar sig vid högtider och vid minnesstunder över de döda. Då tänds här uppe facklor som syns ända från Isla del Sol, mitt ute i sjön.

Jag kom upp och kunde se ut över hela omgivningen som om de tryckt ut världen på en panoramaplatta och format den runt mig.
Jag såg ned över stadens hamn och de blåa båtarna som låg förtöjda där, solens sista halvtimme vid liv och jag såg min roddbåt komma i hamn till slut.
Molnen var tunna och stripiga över himlen och jag kunde sätta mig ned mot den gamla muren däruppe tills jag inte kunde sitta längre, bugade och bockade för föreställningen och kunde skatta mig lycklig över att jag var frisk igen. Jag ville fira detta med att äta ute, så plötsligt fick jag bråttom nedför den långa stigen, ned till kapellet och trappan ned till det unga paret. När jag nådde bottnen igen hade det hunnit bli mörkt och jag promenerade ned till mitt hotellrum, hämtade min bok och satte mig att äta fisk på en restaurang och jag drack cocathé och värmde mina händer över min kopp.

Dimma

Jag couchsurfade i Sucre och åt pizza med två australiska brudar. Te med en gammal herre i vindjacka och tog ett foto på en gumma i sjal efter att ha frågat om lov.
I Sucre såg jag bolivianer iklädda kostymer på väg till jobbet. Det såg jag ingen annanstans.
Jag kom till Oruro och dök in i en dimma ett tag. Mådde illa, kunde sova i timmar i ett rum fullt av dubbelsängar.
När jag till sist kom ut därifrån efter att ha kurerat mig själv och sett min inköpta påse med malet kött förruttna på bänken vid sidan om mig flydde jag leken innan den hade börjat. Spydde på en buss en gång.
Jag hade inte mått så illa i hela i mitt liv. Ingen vätska ville stanna i min kropp och jag förvånades över att jag inte grät blod. En morgon i Caracollo letade jag efter en busstation men fann en papperskorg.
La Paz hade jag inte mycket för: den var för stor, för unken, för rökig och för kall till både sin natur och sin befolkning.
Jag nådde kusten i min färd emot Peru en kall kväll med halsmandlarna manglade under en lamahalsduk för att bli kvitt min feber. Tog in på ett sjaskigt b&b där jag kunde räkna kackerlackor på tånaglarna. När jag kom ut ur ännu en dimma kunde jag se Titicacasjön och jag kom sakta tillbaka till min värld. Världen här och nu; den jag sökt så länge och den jag aldrig kommer att sakna för den finns överallt så fort man öppnar ögonen och inser det. Det var då jag kom ut ur dimman.

Wanted: den Sydamerikanska myten

Om jag nu ska beskriva den oro som så många jag har talat med om min resa känner inför att resa omkring i just Sydamerika ensam, så får jag väl börja med att säga att jag aldrig, under de knappt sex månader jag spenderade på kontinenten, kände mig rädd. Orolig blir man när man balanserar med en lastbil på en lerig grusväg smal som en vanlig trasmatta, med hundra meters stup vid sidan av den, en regnig eftermiddag i Anderna.
Men rädd för min egen säkerhet, orolig över att bli rånad och orolig över all den kriminaltiet som andra människor vanligen ger Sydamerika utan att ha någon annan källa till sina obehag än vinklade nyheter, har jag aldrig varit.
En vanlig konversation som jag kunde få utsättas för på vägen av andra resenärer som kanske just anlänt eller av någon annan anledning inte hade öppnat upp sig för alla fantastiska människor runt omkring dem, kunde låta så här:

"Så. Du reser alltså ensam?"
"Ja, eller, det är ju människor runt omkring mig mestadels av tiden."
"Men är du inte rädd för att bli rånad eller nedslagen?"
"Nej, varför skulle de vilja slå ned mig?"

Jag kunde bli övertygad av vissa människor att jag helt enkelt var naiv; många människor har blivit just rånade, blivit av med sina prylar på ett sätt eller annat - det var säkert bara en tidsfråga innan jag också blev drabbad av Sydamerikas kluster.
Men det faktum att ingenting hände mig, och att de jag träffade som hade stött på problem i de flesta fall enbart kunde skylla på sin egen dumhet eller naivitet stärkte min egen tro på att hela den här kontinentens rykte som brottsligt nav för kulsprutegangsters bara är en myt.
Över hela världens stora städer råder en naturlag: Går du in i en bäcksvart gränd med ett guldhalsband kring halsen och ser överdrivet rädd ut, blir du rånad. Åk till London och testa, det är inte större skillnad på att bli rånad i Stockholm som i Peru, förutom att i det senare fallet går pengarna till någon som faktiskt behöver dem mer än dig.
Nu vet jag enbart hur det är att resa omkring som ensam, vit ung man; jag vet inte hur det är att göra det som ensam tjej - men jag kan tänka mig att det innebär enormt större problem, helt enkelt därför att man är en enklare måltavla som kvinna.
Det sagt, så kan jag räkna till elva tjejer i olika åldrar som jag mött på resan som rest omkring själva, gjort i stort sett samma saker som jag gjort, och i de flesta fall inte stött på några problem av brottslig art. Någon har väl blivit av med något kreditkort eller liknande, men som oftast handlar det om fall där de fått skylla sig själva för att ha satt sig i situationen från början.
Blivit stupfulla och tappat plånboken på gatan - tror jag hörde den historien tre gånger.
Lämnade väskan utanför toaletten och när de kom tillbaka var den borta - stor överraskning där.

Så. Använder du huvudet, gör din research om platserna du besöker och pratar med människorlöper du garanterat en väldigt liten risk att utsättas för någonting som kan göra dig det minsta skakig. Och gå inte omkring med värdefulla prylar: ta inte med någonting som du inte kan bli av med (Gyllene Regeln!). Skippa Iphonen och den dyra kameran, så slipper du bli av med dem.

Men, åk bil i Anderna! Det gör dig skakig, men rushen är värd det!

Bårhuset

Potosí är den mytomspunna stad som spänner ut sig i vakuumet mellan silverberget Cerro Rico och övriga berg och kullar runt omkring, fyra tusen meter över havet på den bolivianska högplatån.
Det är svårt att andas, både på grund av höjden och på grund av den totala kontrasten som slår en i ansiktet med sina vita handskar upplockade ur en soptunna vid torget.

Här fann spanjorerna silver. I massor. Så mycket att det kunde betala det mesta som det växande imperiet kunde tänkas behöva - allt till det överkomliga priset av miljontals indianer döda långt under jord, nere i gruvans mörker där, krossade under infallande väggar eller försvunna i djupet utav andra anledningar.
De som inte dog i arbetet dog när de kom ut av de lungskador som de ådragit sig i gruvan.
Spanjorerna byggde i sin tur upp staden Potosí runt gruvan och utsmyckade denna gamla herrskapsdam till koloni med juveler som inte kunde hittas någon annanstans i världen, varpå Potosí snart kom att överstiga både London och Paris som världen rikaste stad. Välståndet byggdes dock upp på högar av lik, enligt sägnen tillräckligt många för att bygga en bro till Madrid och tillbaka.
När silvret tog slut passade spanjorerna på att ta sina rikedomar och sina juveler tillbaka till den iberiska halvön i Europa, medan de fattiga indianerna såg sig stående på de gatuhörn som tidigare glittrat men nu var avskrapat från allt vad glans hette. Flytta fram tiden tre hundra år och du hamnar i samma scenario, fast i nutid - med den uppenbarliga skillnaden att det nu är s.k. gruvkooperativ som sköter den enda näring som Potosí någonsin har haft: gruvan. Nu finns där dock knappt någonting att hämta förutom några enstaka mineraler som på en världsmarknad dominerad av rullande siffror på skärmar inte är värda ett skit.

Potosí är enormt kallt när jag kommer dit. Det regnar. Tomma gator. Ingen syns till. En spökstad som när den kommer till liv befolkas av ett folk som inte verkar ha sett ett leende ansikte på åratal. Efter en guidad tur ned i gruvan där fjortonåriga Juan jobbar med att slå en järnspik in i berggrunden och plocka upp gruset sitter jag och funderar över om jag är förvånad eller inte. Förvånad över att jag är här? Kanske. Förvånad över att Juanitos pappa dött av utslagna lungor, att katedralen i Madrid är så vackert utsmyckad och att jag känner mig hopplöst illa till mods?
Inte ett jävla dugg.

Champagne lifestyle on a lemonade wage

Jag korsade gränsen till Bolivia samma dag som Carnaval slutade, och vägarna var svårframkomliga för alla människor som skulle hem igen efter allt festande. För att komma på min buss var jag tvungen att först och främst vänta på stationen i drygt tre timmar, varpå jag och en annan man i keps började höra oss för om vad som kan ha hänt med vår gemensamma buss. Förmodligen är den ju fast i trafiken, var den allmänna hållningen. Vi gick längs med gatan som förbinder Tilcara med stora vägen mot söder, förbi alla tutande fordon, svettiga människor i dammet och gruset, fram till infarten där allmänt kaos rådde. Vi fann, hör och häpna vår buss parkerad vid sidan av vägen, oförmögen att komma längre. Efter att som de goda medborgare vi är ha sprungit tillbaka till stationen för att meddela vad som skett med bussen, så klev vi på, tackade varandra för ett gott detektivarbete och for iväg mot La Quiaca och gränsen.
Jag mötte ett italienskt par i min egen ålder som jag slog följe med efter att vi börjat prata med varandra i den långsamma kön till immigrationsmyndigheten på andra sidan den uttorkade floden som utgjorde den fysiska gränsen mellan Argentina och Bolivia. Tillsammans tog vi vårt pick och pack och klev in i en helt ny värld. Bolivia är verkligen något helt annorlunda, oavsett hur mycket jag hade fått kontakt med den inhemska befolkningen i Tilcara så kom Bolivias totalhet att slå mig i ansiktet med sin brödspade, sina grillade kycklingar, sitt platta ansikte och sin kyla. Jag tyckte konstigt nog om det.
Framemot kvällningen kunde vi ta ett beslut kring hur vår resa skulle fortgå. Vi kom överens med en snubbe på gatan om att köra oss för en struntsumma till Tupiza, varifrån vi skulle kunna ta oss till Potosí. Jag minns att vi körde genom ett land som påminde om ett månlandskap, tyst och stilla, utan att egentligen ta oss fram på någon väg, utan helt enkelt ett spår ut i öknen. Det var mörkt, och på en sträcka som jag hört flertalet historier om rörande problematiska hinder på vägen och uppehåll kunde vi säga god natt och sova som små barn i den där bilen, medan vår chaufför trampade på gasen i Dakar-kurvorna och lyssnade på cumbia på förvånansvärt låg volym. Jag bräkte något om att jag inte förstod vitsen med att hålla igång radion mitt i natten, men jag antar att han behövde hålla sig vaken, hur mycket koka han än tuggade. Jag behövde min sömn, och jag slumrade till slut in i takten till ett dragspels släpande läte.
I Tupiza hoppade vi så av mitt i natten vid en öde bensinstation, och mina italienska kamrater och jag sökte reda på ett nattöppet stånd som sålde ris och bönor. Vi åt ett lass. Jag handlade vatten på dunk, och vi satte oss på trottoaren.
Trevligt med likatänkande personer, tänkte jag när vi satt där och åt ur våra plastskålar. Vi hade kommit överens om att vi inte behövde sova mer efter bilfärden, och vi behövde nu bara vänta på att solen skulle gå upp innan vi letade reda på en buss eller annat färdmedel till Potosí, den gamla gruvstaden som vi allihop hört sådana historier kring. Inte så förvånande slumrade vad jag tror var allihop i det glada gänget snart sött mot ett nätstängsel, för att någon timme senare mötas av en svärm solstrålar i våra ansikten. När jag minns den morgonen så minns jag att jag såg lerhusen och människorna som sakta började med sin dag, gruset var luftigt och flög upp när de gick med sina stövlar på vägen och jag minns att jag inte hade ett bekymmer i världen. Tills jag blev hungrig igen.

Frågeställning

I början av nittonhundra sjuttiotalet gjordes en studie av vad de amerikanska invånarna tyckte om USA:s krig i Vietnam, och huruvida de egna trupperna borde dras tillbaka.
I en separat del studerades vad indianerna tyckte om saken.
Tjugo procent svarade att de tyckte att USA skulle dra tillbaka sina trupper från Vietnam.
Åttio procent svarade att de tyckte att USA skulle ut ur Amerika.

Carnaval

För de flesta så är ordet "Carnaval" enbart förknippat med Rio de Janeiros överdådiga, enormt spektakulära gatushow där samban sprutar ut ur asfalten och människor dansar tills de inte längre kan stå upp. Denna klyscha är inte så långt ifrån vad jag upplevde var Carnaval i resten av Sydamerika - för högtiden firas över hela kontinenten - men det finns en del stora skillnader.
Till att börja med så är Carnaval, karnevalen, en hyllning till de djävulska krafterna inom alla människor; utan att vara för sadistisk så innebär karnevalen i de andiska länderna ett lösgörande av alla samhällets tyglar och man lösgör sin inre djävul innan man bekänner sina synder kontinuerligt i en vecka efteråt. För att nå till Gud så behöver man synda, är väl det genomgående tänket - en attraktiv tanke i sig - men när man tänker på hur missionärerna tänkte sig omvandla de gamla traditionernas högtid av underjordisk beundran till en himmelsk, kristen högtid, måste de i dagsläget rulla runt ordentligt i sina gravar: en än mer attraktiv tanke.
De ursprungliga traditionerna blandades kort sagt med en kristen ideologi - resultatet blev den ursprungliga karnevalen. Och det är världens bästa fest.

I Tilcara finns fyra olika karnevalkollektiv: alla invånare i byn tillhör ett kollektiv. Dessa gäng har en folkvald, spirituell ledare - vad man får kalla en präst, samt sina speciella "kampsånger", som ackompanjeras av en komplett blåssektion. Brassinstrumenten ljuder över dalen dagarna i ända, omgivna av dansare iklädda de typiska djävulsdräkterna - de leder långa processioner i och kring byn som alla får ansluta sig till - vilket förvandlar hela byn till en enda stor gatufest.

I hörnen av gator står gamla gummor och slevar upp hembränd sprit ur plasttunnor.
Det luktar rök och bränt från fönster.
Människor sprutar skum på varandra - tillslut är man helt vit från det möjligen förblindande sprutandet av vitt skum.
Alla dansar med varandra, gamla som unga, vita som indianer.
Långa tåg av människor som vandrar dansande i timme efter timme.
Flaggor som viftas långt bort.
Solen går ned och alla möts på torget.
Festen fortsätter och när du kommer hem sex på morgonen så håller det fortfarande på. När du vaknar har ingenting förändrats. Sedan fortsätter det så.

Det tar inte slut på fyra dagar. Konstant supande, konstant festande. Konstant dessa tromboner, och alla dessa människor sjungandes just sitt kollektivs kampfraser.
Hundarna försvinner, de är rädda för smällarna som alla kastar runt omkring sig.
Mitt i natten blir det kallt när vinden ligger på och man blivit översköljd med vatten av ett gäng karnevaljuveniles.

Folk dör. Alkoholförgiftning. Man kan inte förflytta sig längs vägarna under de här dagarna, att ge sig ut på vägarna är livsfarligt: varje år dör flertalet bara i Tilcara av fyllekörningar och krashande bilvrak. Karnevalens baksida.

brinnande berg

Pulmamarca är en liten stad mellan den stora staden San Salvador i söder, och den andra lilla staden närmast tio minuter norrut, Tilcara. I Pulmamarca skulle jag vid ett senare tillfälle bekanta mig med en caféinnehavare med extensiv kunskap om Bolivia som skulle komma till hands, samt en happy camper vid namn Rodrigo som bott i tält de senaste tolv månaderna, enligt egen utsago.

Som jag redan snuddat vid så kan man inte riktigt placera Jujuy, denna nordliga argentinska provins med sin tydliga Andiska personlighet och sin karga, egensinniga kultur. Jujuy saknar inte identitet, det är bara att detta underbara landskap fastnat i händerna på ett land som inte förstår dess mer traditionella levnadsstil. Jujuy dansar till sin egen trumma. I alla fall i de delar som jag besökte.

Här finns det knappt pennor att vässa när skolorna slår upp sina portar, hundratals hundar strövar fritt över hela landskapet, vill man någonstans är det mer konventionellt att äga en häst än en bil, under regnperioden blir stora delar av regionen helt isolerad i dagar för de som inte tagit hänsyn till redan nämnda faktum och hit kom Maria, som mer eller mindre första vita person för att lära ut engelska vid en liten skola längs med vägen söderut. Som gringo hade hon det inte lätt de första åren. Hon och hennes dåvarande pojkvän, en man som betonade det enkla i livet, lärt sig rida barbacka som femåring och levt sitt liv i en psykisk husvagn som en mental nomad, fick barn som skulle komma att växa upp i denna miljö, så långt ifrån den storstadsshargång som Buenos Aires innebar som möjligt.
Jag anser fortfarande att Maria gjorde ett bra val när hon bestämde sig för att komma hit, men tio år in i hennes projekt som lärare och arbetande antropolog, team- och projektledare vid en medborgarrörelse för människors välmående i regionen samt olika uppdrag som översättare, privatlärare för engelskastudenter, ta hand om omkringströvande djur, uppfostra sina söner, sköta om sin gård, ta ställning till den konstant översvämmade floden, leta rätt på människor som försvunnit under diktaturen med organisationen Madres de Plaza de Mayo och möta främlingar som mig att bjuda hem och laga mat åt, så antar jag att hon har blivit lite trött på att hela tiden, fortfarande vara gringan i det stora huset.

Jujuy skulle nog inte tilltala den vanliga Buenos Aires-fantasten som förmodligen skulle undra om hon hamnat på månen när hon såg Tilcara, men faktum är att denna plätt på jordskorpan är så genuin som någon plätt kan vara, och den slog mig för att vara så otroligt vacker att jag stannade tillräckligt länge för att känna mig hemma i den otillgängliga miljön.

Tilcara i sig självt lutar på en utav de många olikfärgade bergen som utgör Quebrada de Humahuaca, namnet på den dalgång där alla dessa små byar och städer ligger. Staden präglas av ett centralt torg, och precis som de flesta andra sydamerikanska städer med rötter i kolonialtider så utgår det därifrån ett rutnät av gator.
De kalla eftermiddagarna skapar en tjock dimma som gör det svårt att se klart längre än tjugo meter framför en, doften av slakterierna; den möra doften av nybakat bröd från bagerierna; kvinnor klädda i svart; tenntunnor avskurna på hälften, vända på sidan och nyttjade som grillar; barn som springer omkring med rockringar och någon som spelar trombon bakom en hög, urholkad dörr.
På torget säljs lama- och alpacahantverk, smycken och halsdukar, CDs med andisk musik och annat importerat direkt från Bolivia. De få turister som syns till tror att de har hittat en guldgruva.

Marias hus är ett gammalt herrgårdshus gjort helt i grå lera, från de tjocka väggarna till de balkförstärkta bågarna inne i köket. Ute på gården springer det höns och alla väggar har blivit ambitiöst målade i olika färher av Facundo och Marcos, Marias unga söner. Varje vecka tvingas Maria åka till den stora staden i söder, San Salvador, för att fylla på vattenförrådet. Dunkar på dunkar staplas på varandra utanför dörren och runt omkring mig syns fält, floden, bergen med sina kaktusbelägrade sluttningar. Jag plockar grönsaker från landet och vi kokar majs i en stor gryta medan Facundo rider ute på slätten.

...Och jag är inte längre

Så här såg min resa ut under den vecka det tog mig att ta mig till Tilcara, Jujuy - den del av Argentina som är fattigast, mest drabbat av sjukdom, nordligast, tätast befolkat av ursprungliga folkgrupper (pga. närheten till Bolivia), mest utstickande i sin natur jämfört med resten av landet, och följdaktligen den delen som är mest intressant. Kort sagt så har Jujuy väldigt lite med övriga Argentina att göra. Det är provinsen Jujuy, och sedan är det övriga Argentina.

Men jag går händelserna i förväg. Först var det ju transportsträckan genom de nordligare delarna av Chile som tog plats. Sedan mitt uppehälle i San Pedro de Atacama; turistfällan i öknen. Sedan en bussfärd där jag förbannade mig själv att jag inte tagit mig ut genom öknen på egen hand med min hyrda cykel, på andra sidan sandlådan där en helt otrolig stäpp bäddade ut sig mellan gränserna.

Som sagt... för bråttom i berättandet. Ibland har man för bråttom i resandet också. Det kan ibland bli så att man ställer in sin resa som man ställer in sitt arbete efter en deadline; man har ett mål att uppnå på utsatt tid (inom satta budget, i mitt fall) och tvingas prioritera vissa saker över andra. Nu i efterhand när jag blir tillfrågad hur det känns att ha "gjort" Sydamerika så tvingas jag berätta att jag för att ha "göra" Sydamerika, om det nu går att göra, så skulle jag behöva minst ett år till på vägen för att känna att jag gjort allt jag hade velat göra på denna kontinent.

Jag kom igenom kopparområdena i norra Chile med en bussresa där det inte gick att stanna. Det fanns ingenting att göra där, arbetarna var borta och jag skrev i min anteckningsbok att jag var trött på idioter, av någon anledning jag inte kan minnas fyllt ut eller helt enkelt förträngt för att det var just - idiotiskt.
Men jag skrev senare en notis om staden Calama. Den löd så här: "Herregud, det finns riktiga hellholes här ute i öknen. Antofagasta och Calama, nikotinbröderna. Där en bikupa inte är av bivax utan helt enkelt en snorlobba från någon sjuk jävel".
Jag vet inte exakt vad jag ville fånga med den notisen, men det hade väl att göra med att jag inte fann de platserna särskilt givande.

Atacamaöknen är räknad som världens torraste öken, och här flimrar turister, hela familjer förbi i jeepar på all-inclusiveutflykter ut i öknen där de kollar in geisrar och kör fort i sanden. Bull. Shit.
Jag kom till stationen och blev antastad av hopen av människor som ville sälja mig prylar och boka in mig på hostels. Jag tog mig med möda bort därifrån och bad folk sluta ta på mig och låta mig vara ifred. Déjame solo, porfa! Tog in på ett guesthouse en bit utanför stan och pustade ut damm i hallgången. Tack, vatten.
Jag tog mig an det faktum att jag skulle vänta på en buss över gränsen i två dar med att söka upp det enda café som hade rimliga priser i denna Time Square av ökenunderhållning för att läsa och diskutera med mig själv.
Dagen därpå så kom jag fram till min lösning vad gällde ökenäventyr. Jag hyrde en mountainbike för vad jag hade kunnat köpa en cykel för i andra chilenska städer och begav mig ut. Jag drog runt i fem timmar, över en mindre kulle där spåret bara försvann och jag vände tillbaka. Fann en vit kyrka ute i öknen som konstigt malplacerad väckte min önskan efter tröst och omtänksamhet. Så jag hittade mig en amerikan vid namn Mike. Han hade också cykel, så det passade sig bra att vi cyklade omkring ("great ride, yeah, great ride") i ytterliggare några timmar (2) medan snacket pustades ut i trampningen. Det var en skön dag, hur skön en dag i en öken nu är så kan man göra det behagligt om man har vatten och sällskap. Så mycket till äventyr blev det inte, men jag kunde samla på mig fler minnesbilder innanför hornhinnan innan jag följande morgon köpte bananer och ställde mig och väntade med andra resenärer på bussen mot gränsen.

Fuck me, vad sega immigrationsmänniskor kan vara. Stämpla passet och ropa på nästa, hur svårt kan det vara?

Som jag redan noterat så kunde en stäpp, fylld med lamor och värd att betala dyra slantar för, dyka upp utanför fönstret så fort vi korsat gränsen, och jag fick lust att stanna, skita i att jag köpt den dyraste bussbiljetten på min resa för att komma över gränsen och fram till Pulmamarca i Jujuy, hoppa ur bussen och vandra genom stäppen fram till någon utav de fantastiska berg som tornade upp sig runt omkring oss. Det var ett fantastiskt naturskådespel som vi alla bevittnade med utstående ögon, innan det kom saltöknar där vattnet över den släta, platta saltmarken lyste upp som en spegel i solljuset och jag såg vägen kröka och ducka i dimman där Jujuys bergslandskap tar form på andra sidan Anderna.
Jag var nu i ett helt annorlunda land. Välkommen till något annorlunda, kunde jag säga till mig själv när jag såg det där stenansiktet hos gumman i Pulmamarca och gav Jujuy en slängkyss medan jag tog ut min ryggsäck från bagageutrymmet och frågade hur jag kom till Tilcara.

Vardagsbidrag

Så jag är nu i Pisco Elqui med en klar idé om att ta mig genom de råtthål till ökenstäder jag har hört talas om ligger i närheten av Atacamaöknen och förhoppningsvis kunna korsa gränsen till Argentina inom de närmaste dagarna. Det är mitt i sommaren, och jag kunde morgonen efter min utflykt i vattenbrynet dra av ett dött lager av skinn från min panna efter den skållande solens inverkan på mitt arma tryne.
Jag liftade till en mindre by längre in i dalgången vid namn Horcon. Fyra hus och en snustorr trappuppgång och jag gjorde slut på mitt vatten inom knappt en timme. Ovanför trappen kunde jag konstatera att jag hittat ett hus som varsomhelst utom i öknen hade fascinerat mig, men i den här miljön kunde jag bara tycka att ännu en kolonnrad var just det; inget mer än ännu en kolonnrad, och jag kom att tänka på de lektioner i kultur- och idéhistoria som allas vår Bernt (läraren vars kunskap vi sömniga elever hade svårt att processa som relevant för livet utanför Platonska tankepalats) förkunnade livsförändrande.
Jag passerade en ung man på häst som tittade på mig som en ung man på häst bör titta på en annan ung man med pilotsolglasögon: med total indifferens. Jag fann däremot mötet mycket mer intressant, givet att han hade sporrar på sina höga stövlar och i övrigt såg ut som tagen ur en chilensk version av Den Onde, Den Gode, Den Fule.
Stenansikte. När jag senare skulle komma upp i Anderna skulle jag kunna slå fast att inga människor kan producera så kalla ansikten som ursprungsbefolkningen i de Andiska delarna av Bolivia, men när jag då såg min vaquero (”kofösare”) rida förbi så bjöds jag på ett smakprov på de ansikten som inte avger någon som helst ledtråd till övriga världen om vad de tänker på. Men ändå otroligt uttrycksfyllt. Senare kom jag till insikten att det nog handlar om att livet är förbannat hårt för dessa människor.

Inne i Pisco Elqui möter jag bland de vackraste varelser jag någonsin mött på en gata någonstans, någon gång. Kanske lägger jag bara inte märke till all den skönhet som promenerar omkring mig på gatorna i Sverige, och kanske förstärktes mitt minne av denna hippiedrottning därför att omgivningen var så slående, men faktum kvarstår att hennes uppenbarelse präntade sig fast på min näthinna långt innan hon försvunnit bakom ett hörn och jag glömt bort var jag var någonstans. Jag minns henne som ett sådant gammalt foto som blivit utslitet med tiden och som nu bara visar hälften av all den glans det en gång kunde visa upp. Majoriteten av detaljerna har nötts ut och jag kan inte namnge bilden något annat än ”Okänd flicka i Chile”, men den finns där bak i huvudet på mig i alla fall, den där bilden. Och där kommer den nog stanna ett bra tag är jag rädd.

Så jag sätter mig på torget, som jag har gjort så många gånger tidigare, och bevittnar chilenare göra vad chilenare gör. Virkar och håller på. Blåser eld för ingenting. En lampa lyser upp den oproportionerliga kyrkan bakom mig och jag sitter på en av de bänkar som placerats kring en avstängd fontän i mitten av plazan. Bredvid mig säljer en man silversmycken och kopparformationer (ganska häftiga faktiskt, han hade byggt en modell av en drake i koppartråd som var helt fantastisk) över ett bord och en liten parvel, om man kan kalla honom det – han måste ha varit runt sex år gammal, kommer fram till mig och ler blygt med sitt pojkeansikte. Några turister från campingen sitter längre bort.
Någon spelar gitarr och det är kallt.

In i dalgången

Jag tog en billig minibuss fylld med åldringar ifrån busstationen i La Serena vid kusten, in genom landet med avsikt att nå den argentinska gränsen via Valle del Elqui. Utanför La Serena försvinner stadslandskapet otroligt fort. Det ersätts utav den steniga dalen; röda klippor som stiger ur havet och kapslar in det bördiga landet med väggar av kaktusprydda klippränder. Vi passerar genom den lilla staden Vicuña inom en halvtimme och jag lämnar plats åt fler åldringar som kliver på. Jag står upp tillsammans med en ung chilenare i tioårsåldern med skolväskan över axeln, på väg hem längre in i dalen. Gummor med sjalar för skugga och korgar för grönsaker sitter runt omkring oss och spejar ut ur fönstren.
Valle del Elqui är en oändligt vacker dalgång där det odlas stora mängder druvor för framställningen av Pisco - Chiles och Perus nationaldryck. Ett något sött brännvin tappat i korta glas och druckna som snappsar kring matborden och över dammiga barer över hela Chile. Valle del Elqui har precis rätt höjd för att framställa den bästa Piscon som finns, samt tillräckligt med solljus. De tre mindre floderna som rinner genom dalgången uppifrån Anderna och de bergspass som jag hoppades passera gör det relativt enkelt att kanalisera vattentillförseln för de gröna fälten.

Nordligare Chiles vägar är av närmast västlig standard, och det tar inte lång tid innan jag kan konstatera mig framme. I Pisco Elqui slår jag upp mitt tält på en camping med högljudda chilenare och argentinare som i sin new-age hysteria spär på ryktena om att denna plats har en speciell sorts energi. Fråga vem som helst, alla har sina egna tolkningar om vad "energi" egentligen innebär. Men här har den mätts med mätinstrument, tydligen. Pisco Elqui registrerar en ovanligt hög magnetism när man jämför platsen med omkringliggande dalgömställen - om det beror på något som forskarna ännu inte har lyckats klura ut eller om det gäller utomjordiska landningar, det senare en favorit hos mina nya grannar - låter jag vara osagt. Dock verkar det hela ha fått ett genomslag, då ett av Chiles mest påkostade observatorier ligger uppe i bergen ovanför mig.

Energin som alla talar om får jag snabbt erfara, på mitt sätt får jag väl tillägga. Floden som följer dalgångens snirkliga rörelser lockar med sitt kalla vatten och jag promenerar ned till grusvägen som leder till en mindre överfart för bilar där jag hoppar i och simmar en trettio meter längs med strömmen innan jag klamrar mig fast vid en sten att sätta mig på. Den stekande solen lyser mig i ögonen och jag kommer senare att inse att jag har bränt mig något otroligt i pannan, men det är inte riktigt i mitt medvetande just nu. Detta var helt fantastiskt! Jag kunde sitta på den där stenen och bara höra vattendraget porla ned genom landskapet, med de gröna vinrankorna svajandes längre ned längs vägen, kantade av dessa majestätiska klippor. Till skillnad från andra naturupplevelser jag hade erfarit som verkligen slagit mig som fantastiska medan jag upplevde dem snarare än i efterhand, så tog denna form i en enorm, ökenlik värme som förångade vattendropparna på min kropp. Pisco Elqui är stekhett på dagen och iskallt på natten: det är en öken som råkar ha tur med vattendragen.

Denna första dag gav mig inte mycket mer tid efter flodutflykten. Jag minns att jag åt en bra middag för en gångs skull och kunde fråga några människor på campingen om de visste något om korsande av gränsen. De visste de inget om, och då jobbade de ändå på campingen. Jag tyckte det verkade konstigt och frågade än en gång, varpå mannen sade att det förmodligen gick om man klättrade över berget, men att det inte fanns något pass med en passkontroll eller immigrationskontor.

Så, tänkte jag, jag har ju fler saker jag vill se längre upp i Chile. Dock ville jag komma in i Argentina för att inom någon vecka kunna hälsa på Maria, som jag hade träffat tillsammans med Carlos nere vid Chiloé, och som bjudit in mig att hjälpa till med den lilla skörd hon skulle skörda då. Dessutom utlovades det mat gjord på färska råvaror, ridning, sådd av nya grödor och en inblick i det humanitära arbete som hon arbetade med i Jujuy, den allra nordligaste staten i Argentina och där hennes hem väntade på mig.
Så jag fann mig i att korsa gränsen längre upp, och på vägen skulle jag kunna ta mig igenom de ökenstäder som där ligger.

När solen gick ned förbyttes dess sken med den mest fantastiska stjärnhimmel jag någonsin bevittnat, och anledningen för det tidigare nämnda observatoriet blev pinsamt uppenbar för mig. Jag andades in kall, vintrig ökenvind från bergen och sov som ett troll i mitt tält den natten. En eld som mina grannar UFO-argentinarna hade påkallat värmde mig.

Seven simple rules for life in hiding

1) Never trust a cop in a raincoat.
2) Beware of enthusiasm and love, each is temporary and quick disray.
3) When asked if you care deep of the world’s problems, look deep into the eyes of the one who asks. He will not ask you again.
4) Never give your real name.
5) If ever told to look at yourself, never look.
6) Never say or do anything that the person standing in front of you cannot understand.
7) Never create anything. It will be missinturputed. It will chain you and follow you for the rest of your life. It’ll never change.

Uppbrott från dekadensen och en lift mot norr

Jag har nu kommit hem till Sverige utan att ha nått ens halvvägs i min beskrivning av resan runt sydamerika. Det har varit ett intressant sätt att hålla min familj och mina vänner uppdaterade, om än långt i efterhand, om vad jag haft för mig. Jag har fått en hel del uppmuntrande ord kring det jag skrivit, främst från "vuxnare" människor än mig själv, som gjort att min lust att fortsätta skriva ned vad jag upplevt bara har vuxit.
Min avsikt har inte varit att skildra någon galen utopi, utan helt enkelt att beskriva så gott det går ett ungt sinne på resande fot fysiskt och psykiskt av den enkla anledningen att det kan tänkas vara intressant. Och för att det är roligt.
Någon gång för drygt två månader sedan så fick jag höra att min sjuke farfar pendlande har fått motta utskrivna kopior av mina bloggtexter, vilka han tyckt mycket om att läsa. Då han själv är en säregen berättare av historier, tycker jag att det vore synd att behöva avbryta min korrespondens med honom bara för att jag nu har kommit hem och personligen kan dra historier för min familj över middagen. Så jag fortsätter att skriva.

Allting kommer till ett slut, ett vägsjäl; och utan att riskera att stressa upp någon av människorna på Yoyo (en praktiskt taget omöjlig uppgift) med min rastlöshet så visste jag att jag inte kunde stanna i Valparaíso för evigt. Inte den här gången.
I ett gästhus som man kan likna vid den våta drömmen om ett fullt fungerande kollektiv där jag för all framtid skulle kunna känna mig hemma, hade jag nått kulmen på mängden vindrickande, matberedande, cirkusframträdande, utan-mål-strosande som jag kunde utstå i min resepersonlighets antagna form.
Jag hade fått in i min skalle att jag skulle ta mig till Karibien och dess blåa hav; det fick bli mitt mål. Precis som jag alltid hade tänkt så var det norrut det bar. I mitt bakhuvud kunde jag skymta en skugga av Kuba, dit jag hoppades kunna ta mig så småningom.
Jag spelade ett sista parti schack med en fransman, åt min sista avocadomacka och packade ned mina saker i min ryggsäck. Jag skrev mitt namn i sidorna på mina böcker och lämnade dem i bokhyllan, signerade mina Converse-skor och ställde de att ruttna i ett av rummen i huset och kramade om de av grabbarna som råkade vara på plats när jag beslutade att dra. Så var jag på vägen igen.

Min idé var att plocka upp en lift utanför Viña del Mar, där alla lastbilar passerar när de ska norrut och inte mot Santiago. Efter två timmar och en klocka som visade mellan elva och ett kunde jag fastslå att det här inte skulle bli enkelt. Vägen var inte så välvillig som jag hoppades. Jag fortsatte att vandra längs med vägen till ett litet krön där det stod en man och väntade på bussen mot Valparaíso och jag frågade honom var nästa stopp längs vägen norrut fanns, om det var långt och om det där stannade camiónes (lastbilar). ”Absolut”, svarade han med ett grin och berättade för mig att han just hade lämnats av utav sin bror som skulle norrut, om jag skyndade mig till bensinstationen så skulle jag nog hinna innan brodern hade avslutat sin lunch i stationens kafeteria. ”Hälsa från mig!”, sade han. ”Hälsa ifrån Valenzo!”
Jag hittade brodern inne på kafeterian. Vilken svettig gringo som helst hade förmodligen fått ett finger pekat mot busstationen eller mötts av komplett tystnad, men när broderns namn kom på tal fann jag mig snart på plats med fötterna skönt vilande ovanför handskfacket och min blick ut genom fönstret på en Saab.
Valenzos bror var ingen talför person, till min stora lycka – jag var trött och orkade inte förklara min situation, lika slut som vanligt. Jag var glad att ha blivit upplockad på ett så personligt sätt, och precis som tidigare hade jag nu ett tydligt exempel på chilensk gästvänlighet, samt undantaget som bekräftade regeln om chilenares nyfikenhet; min förare var inte särskilt intresserad av min resa eller min person. Bilens fönster var nedvevade till hälften och jag glömde snart bort att jag hade en person bredvid mig. Långa fält försvann bakom oss och jag stirrade fortfarande framåt när vi kom fram.
Vi anlände till La Serena, slutdestination.

Asteri

Hon hade spenderat tre manader i Bolivias djungler for att hitta vad hon kallade sitt "moderskepp". Det var platsen dar hon kande att hon hade fotts, spirituellt. Hon fann skeppet ligga for hamn langt mer soderut. Hon reste med en virkad pase over axeln, fylld med allt fran jongleringskaglor till pipor och sma dockor i papier-machié. Och parlor for armbanden som hon salde pa gatan tradda over ett ror av papp.
Hon alskade Valparaíso. Moderskeppet var sakrat i denna hamn av musik och energi.
"Manniskor ar bubblor" sade hon. "De bor i bubblan de foddes i, deras bubblor blasta av foretagen de jobbar for och de bryr sig aldrig om att spracka bubblan trots att det bara ar att peta pa ytan sa spricker den".
Asteri satt uppe varje natt i koket och flatade armband eller malade; hon reste med en liten vaska i lonntra dar hon forvarade farger, penslar, pennor och skissblock, losa alster och tidningsurklipp.
Hon malade figurer pa husets vaggar, en tjej som bodde i huset nagra veckor sade att hennes figurer hade galenskap i deras ogon.
"Du har en bra energi, Joseph" sade hon till mig innan hon lamnade Valparaíso for att resa soderut.
"Jag tror att det kommer ga bra".
Vad hon syftade pa kunde jag aldrig tyda, men jag forvissade mig om att hon menade livet i allmanhet.

Skillnaden mellan en varld av fyrkanter och en varld av cirklar

Ur Elizabeth Gilberts bok "The Last American Man", egen oversattning till svenska

Planeten ar rund som en cirkel, likasa ar dess resa runt solen. Vattnets omlopp over jorden ar cirkulart, fardandes ned fran himlen och cirkulerar runt planeten innan det svavar upp igen. Jag bor i en cirkular teepee och jag anlagger min eld i en cirkel. Nar mina nara och kara kommer for att besoka mig i skogen sitter vi i en ring och pratar. Livscykeln for flora och fauna ar cirkular, rund som en cirkel.
Ursprungsbefolkningen, de foraldrade kulturerna, forstod att var varld ar en rund cykel, en cirkel, men vi moderna manniskor har tappat uppfattningen om detta. Folk sager att jag inte lever i den riktiga varlden, men det ar de som lever i en fejkad varld, darfor att det ar de som har ignorerat livets naturliga cirkel.
Manniskor lever i lador, fyrkanter. De vaknar varje morgon i sin lada till sovrum, darfor att en lada bredvid deras fyrkantiga sang borjade gora irriterande ljud for att uppmarksamma dem pa att det ar dags att kliva upp.
De ater sin frukost ur en lada, och nar de ar klara kastar de den ladan i en annan lada. Sedan lamnar de den lada de lever i och tar sig till ladan de jobbar i, genom att satta sig i en lada med hjul. Inuti jobbladan finns det massor av kuber till lador dar massor av manniskor spenderar sina dagar med att stirra pa en lada.
De kommer hem till husladan och tittar pa en lada for att bli underhallna, de lyssnar pa musik ur en lada, de lever ur en lada! Later detta som nagon ni kanner?

- Eustace Conway

Mina drommars stad

Jag vet inte vart den lilla lagenhet fylld med papper och bocker som jag ser mig sjalv bo i nagon gang i framtiden kommer att ligga. Men jag kan saga sa har mycket: Valparaíso kan jag tanka mig att spendera manga ar av mitt liv i.
Som med sa mycket annat nar det galler mig finns det en fallenhet att betrakta i mysterier holjda platser med en viss romantism som i vissa fall kan vara rent skadlig. Dock far jag saga att den romantiska scen som Valparaíso presenterar for en taskigt kladd svensk i slutet pa januari gott och val racker till utan nagra personliga tillagg fran min sida; staden i sig rymmer sa mycket charm att det ar svart att slita sig.

Jag vandrade langs med Avenida Pedro Montt, nar solen hade gatt ned var jag framme vid Condell, och snart stod jag vid borjan av Subida Ecuador, som slingrade sig upp for kullen likt de flesta gator i Valparaíso gor - dar jag handlade passerade taxistationen och forsaljarna, gatumusikerna och slaktarna. Ur en vit lastbil kankade vitkladda man kottstycken in i en kottbutik. Hotel Condell sag ut som hamtad ur en Bukowskiroman. I Valparaíso ar gatulycktorna orange.

Jag hade sedan tidigare tagit kontakt med Adam, som nagra manader tidigare basokt det hostel dar jag hoppades klamma in mig sjalv mellan en tjanst som "medhjalpare" och allman platsuppehallare. Adam, Anna och Ludvig ar vanner hemifran som allihop berattat om Yoyo och deras alskvarda invanare, sa mina forvantningar var hoga. Jag blev inte besviken. Nar Timo oppnade dorren till huset funderade han pa om Paul hade bjudit in nagon gringopolare lite halvhjartat, da Paul sjalv inte verkade speciellt forberedd pa besok; en sang ar en mycket valanvand tillgang i Yoyo. Han kom ruskandes ut ur det lilla rum dar han holl till, med sina skateboards och skor. Timo atervande till sin flasksamling och dator. Ja, absolut mannen, klart du ska hanga har, sade Paul - och jag var hemma.

Tramsanekdoter fran koket:

Under kvallarna bankade det pa dorren ofta flera ganger. Mitt emot hostelet/studentboendet lag ett motell (i latinamerika ar ett motell dit unga och ibland aven aldre gar for att agna sig at sina alskare ostorda, da husen de bor i ofta ar overbefolkade till bristningsgransen) och nar de hade fullt hus skickade dem de ivriga alskarna till var dorr for att hyra rum, nagot som aldrig tillats. Jag lyssnade pa trumpetmusik och drack rom ur flaskan.

Min Valparaísofrukostceremoni brukade se ut sa har: jag vaknar, ruskar om min sang som for ovrigt gick sonder (braderna gav vika) tva ganger under min vistelse i huset, kliver upp, satter pa mig en skjorta eller vad som nu rakar ligga narmast sangen, och vankar over till Gabys sang for att vacka henne. Just det, jag har min bok under armen, det kan ha varit antingen Hundra ar av ensamhet, Kokain eller Roda Rummet av gamle gode Strindberg. I alla fall - Gaby far sig en ruskning i haret och sedan ar jag pavag nedfor den knarrande trappan utan lyse. Nagon hade sonder det.
Kommer ned i vardagsrummet dar nagon sitter ned och kollar pa TV, nagra veckor senare skulle det alltid komma att vara Maxi, stallets skyddsangel.
I koket ar jag ensam, och jag preparerar min frukost detaljfullt och precist: kaffe pressas med en frenchpress, jag steker bacon och agg i en stekpanna lika ojamn som en bergsvag i Bolivia. Huvudingrediensen: nybakat brod och avocado! Mosad avocadomassa utspridd pa varmt brod kunde jag leva pa i Valparaíso. Det och nagra tomater sa var min frukost skapad som ur tomma intet likt vardet pa en dollarsedel. Jag brukade "scrambla" ihop agget med tomatskivorna och krydda det hela med koriander. Gronsakerna var aldrig dyrare an den lagsta prutningen. Blev till och med polare med min favoritgronsakshandlare nere pa torget. Hans namn var Pedro, jag skrev upp det i min anteckningsbok.

Yoyo var ju ett hostel, fast anda inte. Valparaíso var ju inbjudande, fast anda inte. Det ar just det som ar det stora.

Resa for resandets skull?

Jag ar inte ute efter att lata overlagsen nagon annan, och jag ar lika lite ute efter att hacka pa de unga manniskor jag mott som reser pa ett visst satt. Jag ar dock ganska trott pa att behova besvara fragor fran unga européer och amerikaner som jag sjalv, vars svar finns att finna runt nasta krok - allt du behover gora for att ta reda pa svaren ar att ta dig dit. Att alla dessa manniskor reser ar jag glad for, men trots att jag inte rest sarskilt lange eller speciellt omfattande inser jag att det som folk kallar backpacking, ar en reseform som blir alltmer industrialiserad och overvakad och gar mot att bli raka motsatsen till det jag drommer om att resande borde handla om: sjalvstandighet.

Nar jag gar igenom den mentala lista jag har over manniskor jag respekterar och anser vara mina vanner, ser jag att en overvaldigande majoritet (om det nu existerar en sadan hos en vanskara pa drygt tjugo personer) ar ute och reser, eller pa annat satt fyller sina liv med den sjalvstandighet som jag med resandet sjalv ar ute efter. De verkar vara undantag, hela bunten - for nar jag reser runt i Sydamerika ar de unga resenarer jag traffar ofta vad jag far anse raka motsatsen.
De flyger mellan de stora staderna, fastnar bland nattklubbarna, bor pa hostels fyllda med liksinnade personer - ser lander forsvinna bakom dem genom fonsterrutan pa tourbussen.
Manga utav dem ar pa vad man kallar ett Gap-year. Ett ar har deras foraldrar och tryckande samhalle gett dem att hitta sig sjalva och se varlden, sedan galler det; antingen universitet eller fast jobb och bostad. Men vem kan egentligen klandra dem. Amerikaner som efter college aker pa gap-year, tvingas tillbaka till arbetet eller vidare universitetsstudier (de som har den mojligheten) sa fort de satt sin fot hemma i USA igen. Gor de inte det ar de ute ur samhallet och de kommer aldrig att kunna komma in i det igen - och trots hur mycket man tycker om att resa sa vill de flesta kunna ha en plats de kallar "hem", som de kan atervanda till.

Sydamerika far jag saga, i min begransade vetskap, ar som gjort for sjalvstandigt resande utanfor de nedtrampade turiststraken. Istallet for att ha nagon i handen hela tiden, sa tvingas du ta reda pa allting sjalv, inse hur saker fungerar och anpassa dig till de nya omgivningarna. Dock hittar man samma ovilja hos unga resenarer i denna delen av varlden som i Sydostasien - de verkar inte vilja se de mer opopulara platserna. Ingen bryr sig om att det finns sjuttio stycken Inkalamningar i och kring omradet dar Machu Pichu ar belaget, det ar dit alla andra aker som de vill aka.
Och det ar OK, de populara platserna ar populara av en anledning, far man hoppas.
Men att hela tiden vara installd pa att ha nagon eller nagot som pekar dit du enligt etablissemanget tycker att du ska ta dig, verkar ga rakt emot sjalva anledningen till att man satte sig pa planet fran forsta borjan.
Om du vill ha nagon som pekar ut riktningen at dig, kan du val stanna hemma och spendera dina pengar i snabbkopet istallet? Varfor ska du aka runt halva jorden for att lata alla andra ta beslut at dig, nar du hemma i soffan kan lasa om andras upplevelser av varlden i resemagasin?

Sa hur gor du for att hoppa av sparet och folja din egen vag. Jo, du gor just det: du hoppar av sparet och tar dina egna beslut. Sa roligt kan det inte vara att bli full med andra svenskar i hostelbaren. Lagg undan guideboken, ak till en busstation och plocka fram kartan - peka pa forsta basta lilla hala och fraga var bussen till den halan ar.
Resande borde vara, enligt min asikt som ingen egentligen behover ta hansyn till, nagot mer an att pa flygplatsen bli upplockad av en tourbuss som slapper av dig pa ett hostel dar alla pratar engelska och du kan dricka billigare an hemma. Det borde handla om att traffa haftiga manniskor i deras ratta miljoer, lara sig forsta kulturerna man moter, ata annat an vad man ater hemma och utmana sig sjalv. Allt det ar enkelt att gora, det ar bara att ta sig over gatan utan att halla nagon i handen.

Santiago, helgon och svabbare av teaterscener

Mina dagar i Santiago de Chile sammanfattade i kortare och langre passager:

Jag traffade Marias gamle van och kollega vid Roda Korset, Jorge. Nu, Jorge ar en skon chilenare som verkligen bjuder pa sig sjalv och for att inte tala om sin lagenhet, dar han for narvarande hushaller fem studenter i sma rum, helt utan att krava hyra utav de av lyckan snuddade plugghastarna och dagdrivarna i all den positiva bemarkelse ordet kan innehalla. Jorge tycker helt enkelt om deras sallskap; en tysk tjej, tva amerikaner pa utbytesar med universitetet i Santiago, en chilenare och en argentinsk tjej vid namn Naomi som lagade den mest fantastiska middagen jag njutit av under hela resan.

Jorge och Maria slutade i Rod Korset pa grund av korruptionen inom organisationen - innan dess hade de bada varit ambulansskoterskor. En lang diskussion om framtid och datid tog plats i Bellas Artes. I min anteckningsbok finner jag ord som "klaostrofobisk pizzeria med urskona damer pa trippande klackar, serverande trippade bohemer pa longboards".
Pa tal om diskussioner traffade jag en amerikan stationerad (som sa manga andra amerikanska officerare i "landets tjanst") i Santiago under misstankta omstandigheter vid namn Johan. Nu, Johan ar inte en skon snubbe. Vad han egentligen gjorde i landet kunde jag inte riktigt fa ur honom, men det var javligt viktigt i alla fall. Det handlade om USA:s sakerhet, som allt annat. Det och homofobi, vilket visade sig vara kontraproduktivt i Johans fall da tio ar i armén och tva turer till Irak gjort honom till smyghomosexuell, vilket skulle resultera i att han forlorade jobbet om han kom ut. Vi drack ol i Miraflores, och jag vill minnas att servitoren hade en tatuering i nacken som sade "1968". Om mannens dotter hade fotts det artalet eller om det rorde sig om en Beatleshyllning fragade jag aldrig. Han var for slo for att jag skulle vilja smaprata med honom. Dessutom gick Johan mig pa nerverna vid det laget, det intressanta i att prata med en amerikansk krigsveteran hade lagt sig ned och dott.

En fet fest pa toppen av en kulle. Femton couchsurfare och deras chilenska hosts. Mycket trevligt vin, maste herren fa saga.

Vad en tripp till Santiago borde innehalla ar bland annat en djupdykning i den chilenska politiska historien, och det handlar i forsta hand om Salvador Allende och militarkuppen 1973 som forde den av amerikanerna och Kissinger uppbackade diktatorn Pinochet till makten (Nar jag tar upp detta med redan namnda Irakveteran rader en tystnad som enbart kan tillskrivas i vanliga fall pratsamma personer). Jag besokte ett nybyggt museum som visade en enorm utstallning med allt rorande militarkuppen, daribland en visning av en svensk dokumentarfilm dar den for mig okanda filmaren intervjuar unga chilenska barn om deras liv som flyktingar och vad dessa barns upplevelser av miltiarkuppen var. Mina tankar gick till de chilenare jag traffat pa i Sverige under min uppvaxt i Stockholms fororter, och det hela sattes i ett nytt ljus.

Jag tog mig en funderare med Gabriel García Marquez i Barrio Brasil, sedan kunde jag sammankoppla min ma-bra-kansla med en viss stad: mina drommars Valparaíso. Sagt och gjort, det handlade inte langre om rytm, men om rytmer i plural; jag satte mig pa bussen en eftermiddag och allt jag kunde hora var nagon som sjong om en Desaparecido.

Manniskor och moss

Mitt sikte lag nu norrut. Norrut genom Chile, detta streck till land. Chiloé bjod pa fantastisk fisk, enormt gastvanliga manniskor och en kuststracka dar jag kunde se ut over ett kallt och hart Stilla Hav. Med bussar kunde jag ta mig forbi flera stader, som i sig sjalva kandes som lander; morka grander nattetid och valkomnande caféer pa dagtid.
Nick och Chris traffade jag i Pucón, dar jag tankt ta mig upp for den vulkan som strackte sig over stadens turistvanliga gator. Britterna visade sig vara pa cykeltur genom Chile, men hittils hade de enbart akt buss verkade det som. Nick ar en genomtrevlig resefreak, Chris ar en klattrare med langa armar och gummiansikte som Jim Carrey kunde ha formgivit pa en patand bildlektion. Nick flyttade just till en liten brasiliansk by norr om Rio de Janeiro, dar han utan nagra kunskaper i portugisiska (eller spanska heller for den delen) startat en tidning for expats - britter och amerikaner bosatta i omradet. Senast jag horde fran honom hade han rekryterat en genomgod men smatt efterbliven brasse att skota utlamningen av tidningen till de omkringliggande foretagen (tank sma butiker dar du finner allt du kan tankas anvanda och inte anvanda i djungeln, plus plastfabriker och overgivna tobakslager numera fyllda med platanknaprande familjer). Brassen hade anvant halften av denna forsta upplaga av Nicks handlingskraft framstallda tidning for att gora upp eld att steka fisk over. Allt i den ratta andan. Chris klattrar i Storbrittanien, dar han sager sig vara mer arg over de av regnet slippriga vaggarna an den aktuella arbetslosheten och politiska stagnationen.
Jag har snuddat vid amnet tidigare, men att betala tusen svenska kronor for att bestiga ett berg skapat och agt av naturen ar ingenting som jag tanker rymma i min budget for denna forsta resa genom Sydamerika. Darfor tankte jag ju sjalvklart tanken att dra upp for detta massiva berg nagra mackor, en filt att sitta pa och lite gott mod sa skulle det sakerligen fixa sig.
Nick och Chris berattade att de hade tankt gora exakt samma sak men att de hort att man behover ett tillstand som enbart ges ut at de dyra, organiserade turistbolagen som organiserar turer upp pa berget. Samma visa over hela den forbannade kontinenten.
Allting gick stralande i min lilla bergbestigning, till en borjan. Ingen foljde efter mig da jag runt sju pa morgonen kunde smyga upp pa bergets fot och fortsatta uppat, mot snon. En dryg fjardedel uppfor bergets sluttande vagg vande jag mig om och sag ut over ett fantastiskt landskap som jag trodde skulle bli an vackrare ju langre upp jag kom. Men inte mycket langre kom jag, forran jag blev stoppad av tva "patrullerande" vakter i kepsar. Inte hade jag nagot tillstand inte. De visste dem mycket val.
Jag hade inte passerat nagon tydlig grans, sa som ett stangsel eller liknande, men nog hade jag korsat gransen alltid. De pekade ned mig for sluttningen med en varning och det var slutet pa det aventyret...

Pantsatt verklighet

Jag kunde trampa hur lange som helst utan att det gjorde ont i fotterna. Min packning var latt och enkel att bara. Jag hade snart kommit till Chaitén, denna spokstad pa den chilenska kusten, varifran jag tankt hoppa pa en bat till on Chiloé, nio timmar darifran, da jag fick bevittna nagot utav det haftigaste jag sett under min resa. Vid vagkanten hade jag sparkat grus ut i ingenstans i nagon halvtimme nar regnet plotsligt gav upp och himlen istallet for vattenpolar fylldes utav svarta faglar som sprungna ur tomma intet. De flog i panik ut fran klippkanterna runt omkring mig, flaxandes for alt de var varda, kanske femhundra stycken, svarta som natten - korpliknande flygfan som tagna ur Hitchcockfilmen.
Sekunden efter kunde jag se anledningen till deras panik: en orn, atminstane tva meter mellan vingspetsarna, dok upp bakom kroken, svavandes snabbt och elegant som bara riktigt stora rovfaglar kan gora. Han var sa statlig att det var lojligt.
Ornen stirrade ned de svarta faglarna som vore de redan doda, totalt dominerande luftrummet tills ingen plats fanns kvar pa himlen att vanda sig, det har var hans doman - med tva stora krafttag med vingarna okade han farten och fangade en av faglarna, stackars djur, i luften utan den minsta anstrangning, snart var han over hopen av faglar igen, uppvisandes bytet som om det var en trofé for de ovriga blivande kadavrerna; Ni har ingenting att komma med.

Anteckningar fran ett vagsjal

Under min tid nere i sodern tankte jag mycket kring vad som egentligen spelade nagon roll i mitt liv, och jag utarbetade sma teorier pa sma caféer mitt i ingenstans, vid vagkanter och langs med langa vagar kantade av torrt, brunt gras. En av dessa var teorin om rikedom; I Patagonien som i ovriga varlden ar du alltid rik i forhallande till hur mycket du spenderar. Beroende pa vad du lagger dina pengar pa, kan du berika ditt liv i den mening livet ar rikt - det fungerar inte bakvant, sa som sa manga verkar tro, att ditt liv ar rikt och berikat i den utstrackning du spenderar dina pengar.
Vad jag tror att manga i min alder inte inser, eller i alla fall inte tanker pa, nar de sliter manad in och manad ut i sin Vero Modabutik for att lagga en allt storre del av sin lon pa skit som de inte behover, ar vilken grundtanke som styr deras beteende: Uppfattningen att vi alla ar konsumenter av produktion, och att vi darfor maste arbeta for att fortjana var ratt till att konsumera. Konsumera skit vi inte behover. For det ar oftast det jag tycker manniskor lagger sina pengar pa. Det kanske bara ar min asikt, men varje gang nagon fragar en hur man bor leva for att ma battre an vad de redan gor, ar det som att det som de egentligen vill veta ar "hur bor jag konsumera for att bli lyckligare?". Trots vad marknadsekonomerna sager sa arbetar man inte for att fa konsumera produktion. Jag jobbar for att kunna realisera de ratt enkla drommarna jag har, for att investera snarare an for att konsumera. De som anser att en Ipad ar en personlig investering kan val maila mig och beratta hur lycklig deras investering gjort dem.



Doden pa berget

Chaitén var en gang en livlig liten fiskeby vid den chilenska kusten. Det regnade valdigt mycket under storre delen av aret, och udden varifran stadens fyr lyste upp sjon i natten kunde ofta knappt ses fran stadens kaj i dimman. Som de flesta chilenska smastader hade Chaitén en marknad dar invanare kopte det de behovde for att foda sina barn och ta hand om sina sma hus vid grusvagarna som strackte sig uppat backen, dar det stora berget med samma namn som staden reste sin statliga ryggrad upp mot himlen. Ingen forstod att berget Chaitén var en av de sexhundra aktiva vulkaner som plagat Chile i miljontals ar; berget var inte ens med pa listan over riskabla omraden i det annars valdigt katastrofberedsamma Chile.
Detta var 2008. Sedan gjorde Moder Natur det hon ofta gor utan att manniskor eller nagon annan varelse pa denna jord kan gora nagot at det: hon uppdaterade sig.
Vulkanen skrek i 18 dagar. Efter utbrottet fanns inte staden Chaitén kvar i sitt ursprungliga skick - manniskorna hade forsvunnit, den del av staden som klarat sig fran lavaflodet var totalt utblast och jorden tog tillbaka staden, havet slukade stranden och Chaitén var dod.
Hit kom jag tillsammans med mina resekollegor Maria och Carlos, for att nyttja den battrafik som inrattats fran Chaitén till Chiloé. Under de sex timmar som vi fick vanta i Chaitén innan baten kunde ta oss darifran, fick jag en uppfattning om hur de manniskor som nu aterkommit till Chaitén for att bygga upp staden igen kanner sig: valdtagna. Det finns inget rinnande vatten i Chaitén, natterna ar kalla och morka eftersom ingen elektricitet kan etableras i staden och knappt nagon av de fa invanarna kan producera sin egen mat, nagot som varit sjalvklart i den har delen av varlden i hundratals ar. Trots detta lyckas en man vid en vedspis trolla fram en kanna te at de trotta, blota resenarerna. Det finns mycket kvar att aterstalla i Chaitén. Sa gott som allt, faktiskt. Vad man inser nar man ser forstorelsen ar detta: Du ar ingenting i det stora sammanhanget, naturen tar det den vill och behover utan att Du kan gora nagonting at det; manniskan ar lika hjalplos som allt annat liv genom tidens gang och det finns ingenting som andrar pa det faktum att Du lever av Varlden, Varlden lever inte av dig.

Sjalvomkan i december

Han ville lifta till Paris, kasta loss mot Buenos Aires, skaffa falskt pass och slanga sin mobiltelefon. Panyttfodelse forutsatter doden, han hade aldrig lart sig nagra adresser eller telefonnummer utantill sedan slutet av nittiotalet tillika slutet av sin ungdom, och inte heller behovde han mycket tid pa sig for att skagget och haret skulle gora honom nastintill oigenkannlig for de som trott sig kanna igen honom. Da han sag ut genom ett immigt fonster i en decembergra lokal fylld till bredden med hipsters och formodade sorplare av billigt vin insag han aven tidens gang och garning. Han ler for sig sjalv enbart nar ingen spegel syns till, for han har aldrig varit overtygad om sin egen skonhet, och inte heller onskade han framsta som nagon som var det. Han forde aldrig dagbok under sin barndom, och det gor honom dyster. Nu skriver han knappast prosa for folket, pa samma satt som speglar inte syns till i hans narvaro skriker aven hans plastiga handske till anteckningar om ett undantag fran sjalvomkan. Det kan han vara utan.

Jag hade aldrig kunnat gissa vart jag var pa vag

Nar jag korsade gransen var det forsta jag gjorde att ta mig in till den lilla byn Futaleufú for att vaxla pengar och bli kvitt lite dodvikt. Under hela min resa sa har jag kastat och gett bort atskilliga mangder med klader och prylar som jag inte funnit nagon fortsatt nytta for. En skjorta och ett par shorts kunde jag gott skanka till en ung herre pa haciendan dar mina pesos blev chilenska med ett knapptryck pa en miniraknare. Jag bosatte mig tillfalligt hemma hos en aldre dam som snappade upp mig med min ryggsack langs med en av de fyra gatorna. Hon hyrde ut rum, sade hon. I det som fungerade som husets hall, kok och vardagsrum satt hennes man, en mager herre om en lat saga sjuttio kalla vintrar, och sag pa sapopera pa televisionen. Revolutionen var aldrig televiserad, det trodde inte Salvador Allende heller.
Jag halsar med en nick och blir besvarad med en ruskning - jag vet inte om det var ett svar eller om mannen hade tics av nagot slag. Uppe pa rummet kunde jag snart hora min vardinna skrika nedfor trappen att om jag ville kunde jag dela en skal med te med henne nere vid deras platbord. Mitt forsta prov pa chilensk gastvanlighet, aven om jag redan mott lika nyfikna och vanliga manniskor i Argentinska Patagonien. Det kanske snarare handlar om en Patagonsk gastvanlighet, den som ar sa omskriven och omtalad. Jag drack mitt kanelte och tvattade mina klader i badkaret med en svamp.

Chile skulle komma att behandla mig otroligt bra, jag kom att alska detta land inklamt mellan Anderna och Stilla Havet som en Sydamerikas dorrlist. Jag kom att se otroliga platser, kanna att jag missade chanser att uppleva fantastiska saker, mota manniskor som berikade min resa avsevart och finna en plats dar jag kanske kommer att sla mig ned en tid i.

Jag gick i drygt en timme nedfor den nyligen asfalterade vag som leder ned till Carretera Austral fran byn dar vinden verkligen susar - om inte i saven sa i alla fall mellan bergen. Jag plockades formodligen inte upp for att jag sag ut som en utomjording i de flestas ogon; inte mycket hade forandrats i mitt utseende sedan jag korsade gransen, men jag hade numera blickar riktade mot mig sa fort jag vande mig om. Polisstaten Chile gjorde sig pamind nar jag insag att min ankomst till omradet redan var kant inom de fyra poliser som patrullerar de fyra hornen av Futaleufús torg - en av snutarna fragade mig var svensken skulle.
Jag kom till ett pass bland bergen dar solen tittade fram mellan bergsklippkanterna och jag hoppades pa det basta nar jag klattrade upp langs med den ena klippvaggen, hallandes hart i kvistar och rotter som stod ut harochvar. Uppe pa kanten kunde jag sitta lugnt och kontemplera over vart fan jag skulle ta vagen harnest, nar jag sag en buss svepa forbi den langa vag som ledde till Chaitén vid kusten. Jag kom pa bussen som ende passagerare forutom ett par argentinare, varav damen ifraga skulle komma att spela en viktig roll for min resa nagra manader langre fram. Maria och Carlos var pa en liten genomresa av Chile, och det kom att utvecklas som sa att vi reste tillsammans under tva veckors tid - innan Maria bjod in mig att komma och halsa pa henne i Jujuy, dar hon bodde med sina tva soner, tre katter, fem hundar och tva hastar i ett otroligt vackert hus i vad jag maste kalla den vackraste delen av Argentina som jag kanner det. Men mer om det senare.

sikte vasterut

Prasslande av rizzlapapper nar foraren tar en paus. Fyra snubbar i langa jackor satter sig ned med en mobil tjutandes cumbiamusik och plastinkapslade sandwichs, gruset tar en ny form och blir till lera efter att regnet gjort sig pamint. Det blir mycket regn pa den har resan. Traskar uppat en liten kulle for att blicka ned over Chile. Tar mig tid att andas ordentligt, inte ofta man kan gora det med gott mod - pa Carretera Austral behover du inte oroa dig, i regnet med en sur troja, min enda troja, pa andra sidan gransen. Nagra chilenare bygger tak i regnet. Tysta, som de flesta chilenare - men framforallt The Southerners. Min ryggsack mar inte sarskilt bra uppe pa taket av var minibuss, men jag ar glad att jag tog med ett regnskydd for mitt portabla hem. Nedanfor min utkikspunkt kan jag se vagen ringla norrut, den vag som Pinochet bestamde skulle lanka sodra Chile med resten av varlden. Det tog sin lilla tid att anlagga en grusplata. Jag raknar till sex vita kors vid vagkanten, de sma mausoleerna inkluderade. Man ser dem overallt langs med vagarna har nere, minnen over manniskor som dott langs kurvorna. De ar sma kors med minnesstenar, sma husformade keramikobituarier med gavor och personliga amnen inuti. Alltid med farska blommor staende i vatten. Idag fylls vattnet pa naturligt.
Taklaggarna har hoppat ned. De ska val ocksa ata lunch. Inte jag, min macka vantar pa mig vid nasta stopp, i Futaleufú. Ingen tror mig nar jag sager att jag inte ar hungrig. Leran ar nu skodjup. Jag kanner den kalla, tunga trojan over min hud. Utan ett ord kliver chilenarna in i bilen igen och vi passerar fler vita kors.

I mitt minne

Det ar ganska svart att forsoka minnas och skriva ned, fran sma internetcaféer, hal i vaggen och andra kallor for internet som pa kontinenten existerar, det som hant en och vad man kant flera manader efterat. Det ar garanterat att man enbart minns det som satt storst spar inom en, men det sager ocksa en hel del om en sjalv som man kanske inte forstod innan man satte sig ned och forsokte minnas vad som faktiskt var viktigt.


Nar jag fortsatte min resa soderut hade jag en bit kartong dar jag skrev nasta stad pa kartan, viftade med den langs med vagen och hoppades pa att bli upplockad. Jag visste att jag inte skulle kunna ta mig hela vagen soderut, ned till glaciarernas land, darfor att jag redan nu kande av kylans effekter - Patagonien ar en hel resa i sig sjalv, och for att kunna gora den resan behover man storre resurser an vad jag da besatt. Mitt talt slappte igenom all den isande vind som i Patagoniens slatter inte hindras av nagra trad eller kullar, min jacka holl knappast mattet, och inte heller hade jag nagra ordentliga handskar, vilket bidrog till avdomnande av handerna stup o kvarten. Jag ar hellre kokhet an iskall, vilken dag i veckan som helst.
Dock var jag besluten att gora det mesta av den alltfor korta tiden i soder, innan jag skulle korsa over till Chile och paborja min klattring uppat langs med Carretera Austral - nagot jag i sig sag fram emot riktigt mycket.
Utanfor byn El Hoyo blev jag upplockad av en bilist med hatt. Jag kunde med honom ta mig sa langt som Cholila, en liten by precis vid oppningen av den vackra Parque de los Alerces. I Cholila hoppade jag sa av min skjuts, bugade djupt och vordnadsfullt innan jag satte mig pa narmsta restaurang och at mig matt pa stek.

Dagen darpa kunde jag vakna med ett leende pa lapparna. Allting verkade ga enligt mina planer, och trots att sangen av hyrde in mig pa i byn var alldeles for mjuk for min avvanda rygg, var den utrustad med sju stycken filtar av ull - vilket min varkande kropp valkomnade med underbar nattsvett.
Jag tog mig ratt snabbt igenom Parque de los Alerces, nagot jag sa har i efterhand kan angra - dock vill jag minnas att det regnade nagot enormt, vilket kan ha bidragit till min stressade genomfart.
Under en veckas tid tog jag mig genom kortare liftningsstrapatser och kollektiva bussar nedat, tills jag fann mig sjalv i den lilla staden Trevelín. Jag tog mig till utkanten av staden och knackade pa en dorr till ett ensamt hus vid vagkanten. Néstor oppnade, och ja, jag fick sla upp mitt talt pa hans gard, det vore sa trevligt sa. Vill den vilsne svensken ha en bit mat?

Medan solen gick ned kunde jag sammanfatta min nedstigning genom Argentina med att jag var valdigt trott i kropp och sjal.

Argentina for mig ar ett sa otroligt land. Det ar enormt stort, och all den variation av natur som ryms inom detta land gor att man kan tro att man tagit sig genom en kontinent, nar man i sjalva verket har passerat genom ett enda land. Argentina har saltoknar, en charmig huvudstad, lovskogar, hoga, snotackta berg, vinregioner, en enorm kuststracka, fattiga och rika, glaciarer och enorma slatter dar ingenting vaxer.
Nar det kommer till manniskorna sa kan man saga att den variation som praglar naturen ocksa praglar argentinarna. Det finns ingen argentinsk standardprofil. Skillnaden mellan de allra fattigaste och de allra rikaste ar enorm, precis som i de flesta sydamerikanska lander, men manniskomassigt kan man krasst saga att det trots den stora skillnaden mellan landets sodra invanare och de allra nordligaste bosatta enbart finns tva typer - porteños (invanare av Buenos Aires) och alla de andra.
Buenos Aires ar dar manniskor talar engelska och har en utbildning. Resten av Argentina far leka bland skrothogarna, i manga fall. Det verkar ibland som att manniskor fran Buenos Aires verkar tro att det under kalla natter invandrar mangder med bolivianer som smutsar ned deras vackra gator - for riktiga argentinare, de ar ju sa duktiga och sa rena utav sig! - Lita inte pa indianerna fran norr, de sjal och bedrar! Och kom inte och sag att de som talar quechua, porteñon eller guaraní har ratt att bevara sina kulturer, de hor hemma pa muséerna - har i Argentina talar vi Castellano och inget annat!
Trots sin halvarrogans ar det sa manga argentinare, framfor allt unga sadana, som jag kommit att alska for deras europeiska satt att fora sig, blandad med deras sydamerikanska natur som gor kvinnorna eldiga och mannen inspirerande.
Nar jag korsade gransen till Futaleufú passerade jag ett bergspass fyllt av klippkanter skarpa som argentinsk aggression och samtidigt vackra som landets sjal - om jag nu kom i narheten av att kanna den. Och jag var ju inte klar med landet annu...

Stamplande pa hog hojd

Vad manga verkar fylla sina resor med, ar att forundras over manniskor och manskliga fenomen som de nar de ar hemma inte lagger marke till och ignorerar.

Nagonting som jag har fatt kampa med under resans gang har varit forbud mot overtradelse och privatisering av natur. Har jag kommit till en plats som jag tycker om, och som jag skulle kunna forvandla till en fantastisk upplevelse for mig, har jag flera ganger fatt halla tillbaka mina onskningar pa grund utav att marken varit uppkopt av privata foretag som inte vill ha nagon svensk pa deras berg (i de flesta fall har det handlat om berg). Jag staller mig fragan hur man kan ta nagonting som naturen skapat och privatisera det, gora det otillgangligt for allmanheten - och ha mage att saga att manniskor som levat i dessa omraden under arhundraden inte langre har ratten att fortsatta gora det.
Mycket utav turismindustrin i Sydamerika fungerar pa detta satt. Ett naturens under ges en stampel, som kraver sitt tillstand. Tillstandet att fa anvanda detta naturens vasen ges ut enbart till de som amnar inbringa pengar till ruljansen, samtidigt som de kan betala de korrupta ledarna med stampeln i hand. Foretagen, ofta utlandska sadana, privatiserar det stamplade naturobjektet efter lite fifflande med pappren och borjar kora exkursioner for turister i omradet. For att fa njuta av en oken maste du ha tillstand fran foretaget ifraga, och det enda sattet att fa tillstand ar att kopa deras tjanst. De naiva turisterna betalar sina dollar for att fa uppleva den dar "en-gang-i-livet"-upplevelsen, medan foretagen och de politiker de betalar mar bra. Varken samhallet i sig, eller naturen i ovrigt tjanar pa stamplandet och tillstandsutgivandet, nagonting som egentligen bara har hittats pa, skapats ur intet - men mannen med stamplarna mar prima.

Mina kronikor over dalen

Nar jag hade kommit ned fran Cerro Lindos snokladda topp fick jag ta mig i kragen for att inte forhasta mig och fortsatta langre soderut. Jag tvingade mig sjalv att stanna i dalen och i El Bolsón darfor att jag visste att det skulle komma att finnas sa otroligt mycket mer haftigt for mig dar - den energi jag hade ville jag inte skulle ga forlorad genom att forflytta mig. Resande blir enormt mycket mer givande nar man lugnar ned sig och tar sig fram i ett sakta tempo. Allting kommer till dig mycket lattare nar du lagger ned vaskan och pustar ut.

Manga av de som reser med intentionen att "finna ljuset" och "upptacka allt det fantastiska som varlden har att erbjuda", finner sig ofta totalt blinda for allt ljus runt omkring dem. De stannar inte upp tillrackligt for att hinna ta in allt det vackra, och for dem blir resan en besvikelse. Resandet, framfor allt nere i Patagoniens dalar, handlar om att vara oppen for allt det vackra runt omkring en och ta in det i den takt det tar - istallet for att aktivt leta efter den perfekta platsen, med guideboken i hogsta hugg.

Sa jag tog min tillflykt till en camping nara Lago Puelo, inom gangavstand fran Rio Azuls boljande vagor - dar jag varje morgon med fa undantag tog mig ett morgondopp i strommen. Ofta kunde jag satta mig pa kanten av floden och sakta torka i solen.
Pa campingen holls ofta mer eller mindre seriosa mantrakoncerter i den angransande restaurangen, dar jag och min nya bekantskap Taleigh, en australiensiska flyende fran ostkustens turismsvarm, ofta intog goda maltider for en spottstyver medan vi lyssnade pa utdrag ur Tusen och en natt - framforda av agarinnan ikladd tygstycken.
Yogalektioner erbjods oss i princip varje kvall. Runt en eld ute i skogen lade vi oss ned pa mattor och svavade ivag infor meditationens sus. For att vakna upp nasta morgon och dyka i det klarbla, iskalla vattnet hos Rio Azul. Mellan traden lag jag sa och dromde om andra lander, fast jag befann mig i paradiset. Jag glommer det aldrig.

Langs med vagen

Nar jag hade statt vid vagkanten i dryga halvtimmen sa kunde jag se den forsta bilen svanga in och stanna ett par meter langre fram, som svar pa min onskan om upplockning. Det var en mindre vit pick-up, en sadan som mellanvasternmanniskor fraktar renkadaver pa i Deer Hunter och som utgor perfekta fordon for liftning. Jag kunde snabbt konstatera att foraren var att lita pa, och hade mina manniskokunskaper inte rackt till sa hade det inte spelat nagon roll. Nu skulle jag till El Bolsón.
Jag slangde vaskan pa flaket och satte mig i passagerarsatet, borjade diskutera hur langt mannen skulle pa vagen och hur langt ned jag kunde komma med denne kroknasade, morke man. Det visade sig att jag kunde komma hela vagen till min destination, vilket jag tackade sa mycket for med att beundra vad som passerade forbi, inte hoja rosten mer an min forare gjorde och tacka ja nar han erbjod mig en cigarett.

Det var inte langt. Efter att ha blivit avslappt, av egen vilja, i utkanten av den lilla farmarstaden kunde jag ga in mot de centralare delarna och njuta av landskapet som det var. Min forhoppning var att har, i El Bolsòn, kunna hitta en bra utgangspunkt for en utflykt i de omkringliggande bergen, med dess snokladda toppar och branta klippkanter. Min enda, tunna 70-kronor-pa-Myrorna-jacka stonade vid blotta tanken pa minusgrader och sno, men endast att titta pa dessa toppar gjorde intresset for en mindre klattring an storre.
Vid min ankomst till El Bolsón spelades det musik i parken och jag satte mig ned bland folkmassan med en lokalproducerad ol i handen (omradet ar fyllt av mikrobryggerier som producerar for sydamerika smakrika olsorter av god kvalitét) och lyssnade, tog in det sista av solljuset innan jag slog upp mitt talt pa en camping pa andra sidan floden.

Dagen darpa skulle det goras en vandring till andra sidan kullen, langs med Rio Azul och ned till den bedarande Lago Puelo, badandes i morgonens solljus bjod den in mig till en iskall simtur dar jag efterat, kall som en duvunge kunde varma mig mellan bergen. I dalen dar dessa sma byar ligger finns det manga sma inrattningar som serverar frukost pa bricka till utsvultna vandrare, varav en sadan inrattning jag snart kom fram till fick posera som min bas den narmsta tiden.

Jag begav mig den femte dagen uppfor berget Cerro Lindo, for att campa utanfor den stuga, refugio som dar lag, samt ta mig upp till toppen av berget. Vandringen gick brant uppfor i drygt tva timmar, genom en mestadels snarig skog som ibland brot upp i vackra sma glantor dar bergets smaltvatten forsade ned i sma backar.
Nar jag val kom upp till den svarta stuga som vantade pa mig, mottes jag av bergsvaktaren Fernández. En liten kille pa tjugosju vars tillvaro bestar utav att hugga ved till eldspisen och vanda pa solpanelen medan solen vandrar over himlen. En gang i veckan kommer en man pa hast med livsmedel i en tunna at honom, resten av tiden sitter han av som guide at de som vill ha en. Jag tackade tacksamt nej at erbjudandet av en guidad tur uppe pa berget, bland dess heta kallor och vackra toppar, utan begav mig efter Hemingway-lasande klattrande uppfor branten likt en fagel klattrandes mot sitt bo.

Uppe pa Cerro Lindo vantade mig otroliga vyer over landskapet runt om mig. Bergets topp kan liknas vid ett badkar, dar det i mitten av toppen vilar en sjo omkringgiven av toppar at alla hall. Jag tog sikte pa den hogsta och nadde den efter flera strapatser dar stenarna givit vika under mina fotter och jag fatt glida med stenraset nagra meter ned. Val uppe kunde jag skymta fler sjoar langre bort, som jag sedermera tog mig ned till - allt klatt i en kapa av lugn.
Min natt utanfor stugan var en av de kallaste jag nagonsin upplevt och jag kunde inte sova en minut. Nar dagen grydde och Fernández bjod mig pa te i sin svarta stuga uppe pa berget var det den godaste kopp te jag nagonsin druckit.