Så jag såg min skugga krympa sakta men säkert på vägen upp mot berget med korset. I efterdyningarna av ett uppbrott hade ett par satt sig på en av de första trapporna. Pojken såg på mig med en enda kraftlös blick, jag måste ha sett ut som ett spöke. Flickan tittade ned i marken.
Jag pustade rätt hårt efter att ha kommit upp på platån där den gamla trappan upp till helgedomen började, så jag såg inte med särskilt blida ögon på den där trappan. Jag förblev en sunkig västerlänning i alla fall. Ingen vet om man kan bli av med den självbilden helt och hållet, men jag gjorde ett tappert försök – och misslyckades.
Uppför trappan klättrade jag och när jag andades in den höga höjden kände jag en kyla fastna i halsgropen och kunde inte få ut den.
En lama var fastknuten med ett rep till ett träd och lite längre upp grävde två grisar smaskade på buskarna medan en flicka i lång hästsvans drog i deras koppel och försökte få med sig dem nedför sluttningen.
Grisarna ville inte följa med, och olikt hundar i koppel så brydde de sig inte ett skvatt om vad den slitande matte fick utstå för deras skull.
Jag tänkte att de där två grisarna måste vara jävligt bra polare, ingen är en bättre vän än din närmsta gris, tänkte jag.
Flickan grät nästan när jag vände mig om för att se nedför sluttningen efter henne och hennes förbannelser. Hon kom ned tillslut.
Jag inbillade mig att jag hade ont i kroppen, tills jag kom upp till det första lilla kapellet där jag klättrade ned på andra sidan klippan, ned mot sjöns sida, där klippan såg ut mot Titicacasjöns dunkla töcken och jag satte mig för att lyssna på ljuden och lukta på omgivningen, om man nu kan göra det fullt ut. Sjön låg spegelblank framför mig, och jag såg en liten båt rodd där ute, sakta men säkert guppade den in mot stranden. Sjöns vind svalkade mig, men jag frös inte längre. Klättringen hade gjort mig gott, jag var inte längre sjuk.
Jag vände upp igen, tog en otrampad stig upp mot toppen av klippan där flera kors har höjts och dit invånarna tar sig vid högtider och vid minnesstunder över de döda. Då tänds här uppe facklor som syns ända från Isla del Sol, mitt ute i sjön.
Jag kom upp och kunde se ut över hela omgivningen som om de tryckt ut världen på en panoramaplatta och format den runt mig.
Jag såg ned över stadens hamn och de blåa båtarna som låg förtöjda där, solens sista halvtimme vid liv och jag såg min roddbåt komma i hamn till slut.
Molnen var tunna och stripiga över himlen och jag kunde sätta mig ned mot den gamla muren däruppe tills jag inte kunde sitta längre, bugade och bockade för föreställningen och kunde skatta mig lycklig över att jag var frisk igen. Jag ville fira detta med att äta ute, så plötsligt fick jag bråttom nedför den långa stigen, ned till kapellet och trappan ned till det unga paret. När jag nådde bottnen igen hade det hunnit bli mörkt och jag promenerade ned till mitt hotellrum, hämtade min bok och satte mig att äta fisk på en restaurang och jag drack cocathé och värmde mina händer över min kopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar