Som ett soundtrack till min resa gör sig nog Bob Dylans "Señor" bäst. Inte för texten, som så ofta är fallet, eller för namnets skull i det här specifika fallet, utan därför att den spelades väldigt ofta på min iPod under hela resans många dagar på vägarna.
Stämningsmusik är lite min grej, och att sitta och se ut över regn, lera, misär, fattigdom och glädje genom ett immigt fönster samtidigt som jag hör saxofonen ljuda i bakgrunden var liksom något att se fram emot, på sitt egendomliga vis.
Just den låten spelades när jag tog mig över den peruanska gränsen en kall natt när Titicacasjön börjat isa sig. Tillsammans med bland annat ett par fanatiska Burning Man-entusiaster hållde jag andan i en och en halv minut medan narkotikapolisen sökte igenom min väska med en kalaschnikovkolv, andades ut och stämplade mitt pass och sedan var jag inne.
Medan amerikanerna framför mig diskuterade olika sätt att spränga saker på (båda var smått pyromatiskt lagda) såg jag efter fyra timmars bussfärd Punos skimmer borta i natten. Kom fram till staden och frös.
Jag checkade in på ett narkomanhotell som taget ur en film, lyssnade på ljudet nere på gatan av försäljare, hundar, mopedtaxis och lastbilar som kör över ett järnvägsspår från 1800-talet. Rostens stad, det var Puno det. Det hade säkert sin charm, men under de två dagarna jag stannade där fann jag den aldrig.
På något sätt så upplevde jag allting omkring mig; Titicacasjön, maten jag åt, människorna jag mötte, allting jag såg, som svart-vitt. Ingen färg. Jag såg allting som taget ur linsen på en gammal kamera och fastnade i en påghittad musikvideo till Dylans låt, inne i den världen och totalt uppslukad av allt omkring mig.
Rostens stad.
Grabben det här är ingen dröm längre, det är verkligheten.
När jag åkte ned från Titiacaplatåns yrsel, detta fantastiska landskap som jag för alltid kommer att ha med mig vart jag än går; Isla del Sol, byarna och sjön, båtarna och fiskarna ute med näten och ingen annan att tolka mina intryck än mig själv, kunde jag bara tänka på någonting så vitalt för min resa: min fantasi.
Well, the last thing I remember before I stripped and kneeled
Was that trainload of fools bogged down in a magnetic field
A gypsy with a broken flag and a flashing ring
Said, “Son, this ain’t a dream no more, it’s the real thing”
Señor, señor, you know their hearts is as hard as leather
Well, give me a minute, let me get it together
I just gotta pick myself up off the floor
I’m ready when you are, señor
Señor, señor, let’s disconnect these cables
Overturn these tables
This place don’t make sense to me no more
Can you tell me what we’re waiting for, señor?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar