Om jag nu ska beskriva den oro som så många jag har talat med om min resa känner inför att resa omkring i just Sydamerika ensam, så får jag väl börja med att säga att jag aldrig, under de knappt sex månader jag spenderade på kontinenten, kände mig rädd. Orolig blir man när man balanserar med en lastbil på en lerig grusväg smal som en vanlig trasmatta, med hundra meters stup vid sidan av den, en regnig eftermiddag i Anderna.
Men rädd för min egen säkerhet, orolig över att bli rånad och orolig över all den kriminaltiet som andra människor vanligen ger Sydamerika utan att ha någon annan källa till sina obehag än vinklade nyheter, har jag aldrig varit.
En vanlig konversation som jag kunde få utsättas för på vägen av andra resenärer som kanske just anlänt eller av någon annan anledning inte hade öppnat upp sig för alla fantastiska människor runt omkring dem, kunde låta så här:
"Så. Du reser alltså ensam?"
"Ja, eller, det är ju människor runt omkring mig mestadels av tiden."
"Men är du inte rädd för att bli rånad eller nedslagen?"
"Nej, varför skulle de vilja slå ned mig?"
Jag kunde bli övertygad av vissa människor att jag helt enkelt var naiv; många människor har blivit just rånade, blivit av med sina prylar på ett sätt eller annat - det var säkert bara en tidsfråga innan jag också blev drabbad av Sydamerikas kluster.
Men det faktum att ingenting hände mig, och att de jag träffade som hade stött på problem i de flesta fall enbart kunde skylla på sin egen dumhet eller naivitet stärkte min egen tro på att hela den här kontinentens rykte som brottsligt nav för kulsprutegangsters bara är en myt.
Över hela världens stora städer råder en naturlag: Går du in i en bäcksvart gränd med ett guldhalsband kring halsen och ser överdrivet rädd ut, blir du rånad. Åk till London och testa, det är inte större skillnad på att bli rånad i Stockholm som i Peru, förutom att i det senare fallet går pengarna till någon som faktiskt behöver dem mer än dig.
Nu vet jag enbart hur det är att resa omkring som ensam, vit ung man; jag vet inte hur det är att göra det som ensam tjej - men jag kan tänka mig att det innebär enormt större problem, helt enkelt därför att man är en enklare måltavla som kvinna.
Det sagt, så kan jag räkna till elva tjejer i olika åldrar som jag mött på resan som rest omkring själva, gjort i stort sett samma saker som jag gjort, och i de flesta fall inte stött på några problem av brottslig art. Någon har väl blivit av med något kreditkort eller liknande, men som oftast handlar det om fall där de fått skylla sig själva för att ha satt sig i situationen från början.
Blivit stupfulla och tappat plånboken på gatan - tror jag hörde den historien tre gånger.
Lämnade väskan utanför toaletten och när de kom tillbaka var den borta - stor överraskning där.
Så. Använder du huvudet, gör din research om platserna du besöker och pratar med människorlöper du garanterat en väldigt liten risk att utsättas för någonting som kan göra dig det minsta skakig. Och gå inte omkring med värdefulla prylar: ta inte med någonting som du inte kan bli av med (Gyllene Regeln!). Skippa Iphonen och den dyra kameran, så slipper du bli av med dem.
Men, åk bil i Anderna! Det gör dig skakig, men rushen är värd det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar