sikte vasterut

Prasslande av rizzlapapper nar foraren tar en paus. Fyra snubbar i langa jackor satter sig ned med en mobil tjutandes cumbiamusik och plastinkapslade sandwichs, gruset tar en ny form och blir till lera efter att regnet gjort sig pamint. Det blir mycket regn pa den har resan. Traskar uppat en liten kulle for att blicka ned over Chile. Tar mig tid att andas ordentligt, inte ofta man kan gora det med gott mod - pa Carretera Austral behover du inte oroa dig, i regnet med en sur troja, min enda troja, pa andra sidan gransen. Nagra chilenare bygger tak i regnet. Tysta, som de flesta chilenare - men framforallt The Southerners. Min ryggsack mar inte sarskilt bra uppe pa taket av var minibuss, men jag ar glad att jag tog med ett regnskydd for mitt portabla hem. Nedanfor min utkikspunkt kan jag se vagen ringla norrut, den vag som Pinochet bestamde skulle lanka sodra Chile med resten av varlden. Det tog sin lilla tid att anlagga en grusplata. Jag raknar till sex vita kors vid vagkanten, de sma mausoleerna inkluderade. Man ser dem overallt langs med vagarna har nere, minnen over manniskor som dott langs kurvorna. De ar sma kors med minnesstenar, sma husformade keramikobituarier med gavor och personliga amnen inuti. Alltid med farska blommor staende i vatten. Idag fylls vattnet pa naturligt.
Taklaggarna har hoppat ned. De ska val ocksa ata lunch. Inte jag, min macka vantar pa mig vid nasta stopp, i Futaleufú. Ingen tror mig nar jag sager att jag inte ar hungrig. Leran ar nu skodjup. Jag kanner den kalla, tunga trojan over min hud. Utan ett ord kliver chilenarna in i bilen igen och vi passerar fler vita kors.

I mitt minne

Det ar ganska svart att forsoka minnas och skriva ned, fran sma internetcaféer, hal i vaggen och andra kallor for internet som pa kontinenten existerar, det som hant en och vad man kant flera manader efterat. Det ar garanterat att man enbart minns det som satt storst spar inom en, men det sager ocksa en hel del om en sjalv som man kanske inte forstod innan man satte sig ned och forsokte minnas vad som faktiskt var viktigt.


Nar jag fortsatte min resa soderut hade jag en bit kartong dar jag skrev nasta stad pa kartan, viftade med den langs med vagen och hoppades pa att bli upplockad. Jag visste att jag inte skulle kunna ta mig hela vagen soderut, ned till glaciarernas land, darfor att jag redan nu kande av kylans effekter - Patagonien ar en hel resa i sig sjalv, och for att kunna gora den resan behover man storre resurser an vad jag da besatt. Mitt talt slappte igenom all den isande vind som i Patagoniens slatter inte hindras av nagra trad eller kullar, min jacka holl knappast mattet, och inte heller hade jag nagra ordentliga handskar, vilket bidrog till avdomnande av handerna stup o kvarten. Jag ar hellre kokhet an iskall, vilken dag i veckan som helst.
Dock var jag besluten att gora det mesta av den alltfor korta tiden i soder, innan jag skulle korsa over till Chile och paborja min klattring uppat langs med Carretera Austral - nagot jag i sig sag fram emot riktigt mycket.
Utanfor byn El Hoyo blev jag upplockad av en bilist med hatt. Jag kunde med honom ta mig sa langt som Cholila, en liten by precis vid oppningen av den vackra Parque de los Alerces. I Cholila hoppade jag sa av min skjuts, bugade djupt och vordnadsfullt innan jag satte mig pa narmsta restaurang och at mig matt pa stek.

Dagen darpa kunde jag vakna med ett leende pa lapparna. Allting verkade ga enligt mina planer, och trots att sangen av hyrde in mig pa i byn var alldeles for mjuk for min avvanda rygg, var den utrustad med sju stycken filtar av ull - vilket min varkande kropp valkomnade med underbar nattsvett.
Jag tog mig ratt snabbt igenom Parque de los Alerces, nagot jag sa har i efterhand kan angra - dock vill jag minnas att det regnade nagot enormt, vilket kan ha bidragit till min stressade genomfart.
Under en veckas tid tog jag mig genom kortare liftningsstrapatser och kollektiva bussar nedat, tills jag fann mig sjalv i den lilla staden Trevelín. Jag tog mig till utkanten av staden och knackade pa en dorr till ett ensamt hus vid vagkanten. Néstor oppnade, och ja, jag fick sla upp mitt talt pa hans gard, det vore sa trevligt sa. Vill den vilsne svensken ha en bit mat?

Medan solen gick ned kunde jag sammanfatta min nedstigning genom Argentina med att jag var valdigt trott i kropp och sjal.

Argentina for mig ar ett sa otroligt land. Det ar enormt stort, och all den variation av natur som ryms inom detta land gor att man kan tro att man tagit sig genom en kontinent, nar man i sjalva verket har passerat genom ett enda land. Argentina har saltoknar, en charmig huvudstad, lovskogar, hoga, snotackta berg, vinregioner, en enorm kuststracka, fattiga och rika, glaciarer och enorma slatter dar ingenting vaxer.
Nar det kommer till manniskorna sa kan man saga att den variation som praglar naturen ocksa praglar argentinarna. Det finns ingen argentinsk standardprofil. Skillnaden mellan de allra fattigaste och de allra rikaste ar enorm, precis som i de flesta sydamerikanska lander, men manniskomassigt kan man krasst saga att det trots den stora skillnaden mellan landets sodra invanare och de allra nordligaste bosatta enbart finns tva typer - porteños (invanare av Buenos Aires) och alla de andra.
Buenos Aires ar dar manniskor talar engelska och har en utbildning. Resten av Argentina far leka bland skrothogarna, i manga fall. Det verkar ibland som att manniskor fran Buenos Aires verkar tro att det under kalla natter invandrar mangder med bolivianer som smutsar ned deras vackra gator - for riktiga argentinare, de ar ju sa duktiga och sa rena utav sig! - Lita inte pa indianerna fran norr, de sjal och bedrar! Och kom inte och sag att de som talar quechua, porteñon eller guaraní har ratt att bevara sina kulturer, de hor hemma pa muséerna - har i Argentina talar vi Castellano och inget annat!
Trots sin halvarrogans ar det sa manga argentinare, framfor allt unga sadana, som jag kommit att alska for deras europeiska satt att fora sig, blandad med deras sydamerikanska natur som gor kvinnorna eldiga och mannen inspirerande.
Nar jag korsade gransen till Futaleufú passerade jag ett bergspass fyllt av klippkanter skarpa som argentinsk aggression och samtidigt vackra som landets sjal - om jag nu kom i narheten av att kanna den. Och jag var ju inte klar med landet annu...

Stamplande pa hog hojd

Vad manga verkar fylla sina resor med, ar att forundras over manniskor och manskliga fenomen som de nar de ar hemma inte lagger marke till och ignorerar.

Nagonting som jag har fatt kampa med under resans gang har varit forbud mot overtradelse och privatisering av natur. Har jag kommit till en plats som jag tycker om, och som jag skulle kunna forvandla till en fantastisk upplevelse for mig, har jag flera ganger fatt halla tillbaka mina onskningar pa grund utav att marken varit uppkopt av privata foretag som inte vill ha nagon svensk pa deras berg (i de flesta fall har det handlat om berg). Jag staller mig fragan hur man kan ta nagonting som naturen skapat och privatisera det, gora det otillgangligt for allmanheten - och ha mage att saga att manniskor som levat i dessa omraden under arhundraden inte langre har ratten att fortsatta gora det.
Mycket utav turismindustrin i Sydamerika fungerar pa detta satt. Ett naturens under ges en stampel, som kraver sitt tillstand. Tillstandet att fa anvanda detta naturens vasen ges ut enbart till de som amnar inbringa pengar till ruljansen, samtidigt som de kan betala de korrupta ledarna med stampeln i hand. Foretagen, ofta utlandska sadana, privatiserar det stamplade naturobjektet efter lite fifflande med pappren och borjar kora exkursioner for turister i omradet. For att fa njuta av en oken maste du ha tillstand fran foretaget ifraga, och det enda sattet att fa tillstand ar att kopa deras tjanst. De naiva turisterna betalar sina dollar for att fa uppleva den dar "en-gang-i-livet"-upplevelsen, medan foretagen och de politiker de betalar mar bra. Varken samhallet i sig, eller naturen i ovrigt tjanar pa stamplandet och tillstandsutgivandet, nagonting som egentligen bara har hittats pa, skapats ur intet - men mannen med stamplarna mar prima.

Mina kronikor over dalen

Nar jag hade kommit ned fran Cerro Lindos snokladda topp fick jag ta mig i kragen for att inte forhasta mig och fortsatta langre soderut. Jag tvingade mig sjalv att stanna i dalen och i El Bolsón darfor att jag visste att det skulle komma att finnas sa otroligt mycket mer haftigt for mig dar - den energi jag hade ville jag inte skulle ga forlorad genom att forflytta mig. Resande blir enormt mycket mer givande nar man lugnar ned sig och tar sig fram i ett sakta tempo. Allting kommer till dig mycket lattare nar du lagger ned vaskan och pustar ut.

Manga av de som reser med intentionen att "finna ljuset" och "upptacka allt det fantastiska som varlden har att erbjuda", finner sig ofta totalt blinda for allt ljus runt omkring dem. De stannar inte upp tillrackligt for att hinna ta in allt det vackra, och for dem blir resan en besvikelse. Resandet, framfor allt nere i Patagoniens dalar, handlar om att vara oppen for allt det vackra runt omkring en och ta in det i den takt det tar - istallet for att aktivt leta efter den perfekta platsen, med guideboken i hogsta hugg.

Sa jag tog min tillflykt till en camping nara Lago Puelo, inom gangavstand fran Rio Azuls boljande vagor - dar jag varje morgon med fa undantag tog mig ett morgondopp i strommen. Ofta kunde jag satta mig pa kanten av floden och sakta torka i solen.
Pa campingen holls ofta mer eller mindre seriosa mantrakoncerter i den angransande restaurangen, dar jag och min nya bekantskap Taleigh, en australiensiska flyende fran ostkustens turismsvarm, ofta intog goda maltider for en spottstyver medan vi lyssnade pa utdrag ur Tusen och en natt - framforda av agarinnan ikladd tygstycken.
Yogalektioner erbjods oss i princip varje kvall. Runt en eld ute i skogen lade vi oss ned pa mattor och svavade ivag infor meditationens sus. For att vakna upp nasta morgon och dyka i det klarbla, iskalla vattnet hos Rio Azul. Mellan traden lag jag sa och dromde om andra lander, fast jag befann mig i paradiset. Jag glommer det aldrig.

Langs med vagen

Nar jag hade statt vid vagkanten i dryga halvtimmen sa kunde jag se den forsta bilen svanga in och stanna ett par meter langre fram, som svar pa min onskan om upplockning. Det var en mindre vit pick-up, en sadan som mellanvasternmanniskor fraktar renkadaver pa i Deer Hunter och som utgor perfekta fordon for liftning. Jag kunde snabbt konstatera att foraren var att lita pa, och hade mina manniskokunskaper inte rackt till sa hade det inte spelat nagon roll. Nu skulle jag till El Bolsón.
Jag slangde vaskan pa flaket och satte mig i passagerarsatet, borjade diskutera hur langt mannen skulle pa vagen och hur langt ned jag kunde komma med denne kroknasade, morke man. Det visade sig att jag kunde komma hela vagen till min destination, vilket jag tackade sa mycket for med att beundra vad som passerade forbi, inte hoja rosten mer an min forare gjorde och tacka ja nar han erbjod mig en cigarett.

Det var inte langt. Efter att ha blivit avslappt, av egen vilja, i utkanten av den lilla farmarstaden kunde jag ga in mot de centralare delarna och njuta av landskapet som det var. Min forhoppning var att har, i El Bolsòn, kunna hitta en bra utgangspunkt for en utflykt i de omkringliggande bergen, med dess snokladda toppar och branta klippkanter. Min enda, tunna 70-kronor-pa-Myrorna-jacka stonade vid blotta tanken pa minusgrader och sno, men endast att titta pa dessa toppar gjorde intresset for en mindre klattring an storre.
Vid min ankomst till El Bolsón spelades det musik i parken och jag satte mig ned bland folkmassan med en lokalproducerad ol i handen (omradet ar fyllt av mikrobryggerier som producerar for sydamerika smakrika olsorter av god kvalitét) och lyssnade, tog in det sista av solljuset innan jag slog upp mitt talt pa en camping pa andra sidan floden.

Dagen darpa skulle det goras en vandring till andra sidan kullen, langs med Rio Azul och ned till den bedarande Lago Puelo, badandes i morgonens solljus bjod den in mig till en iskall simtur dar jag efterat, kall som en duvunge kunde varma mig mellan bergen. I dalen dar dessa sma byar ligger finns det manga sma inrattningar som serverar frukost pa bricka till utsvultna vandrare, varav en sadan inrattning jag snart kom fram till fick posera som min bas den narmsta tiden.

Jag begav mig den femte dagen uppfor berget Cerro Lindo, for att campa utanfor den stuga, refugio som dar lag, samt ta mig upp till toppen av berget. Vandringen gick brant uppfor i drygt tva timmar, genom en mestadels snarig skog som ibland brot upp i vackra sma glantor dar bergets smaltvatten forsade ned i sma backar.
Nar jag val kom upp till den svarta stuga som vantade pa mig, mottes jag av bergsvaktaren Fernández. En liten kille pa tjugosju vars tillvaro bestar utav att hugga ved till eldspisen och vanda pa solpanelen medan solen vandrar over himlen. En gang i veckan kommer en man pa hast med livsmedel i en tunna at honom, resten av tiden sitter han av som guide at de som vill ha en. Jag tackade tacksamt nej at erbjudandet av en guidad tur uppe pa berget, bland dess heta kallor och vackra toppar, utan begav mig efter Hemingway-lasande klattrande uppfor branten likt en fagel klattrandes mot sitt bo.

Uppe pa Cerro Lindo vantade mig otroliga vyer over landskapet runt om mig. Bergets topp kan liknas vid ett badkar, dar det i mitten av toppen vilar en sjo omkringgiven av toppar at alla hall. Jag tog sikte pa den hogsta och nadde den efter flera strapatser dar stenarna givit vika under mina fotter och jag fatt glida med stenraset nagra meter ned. Val uppe kunde jag skymta fler sjoar langre bort, som jag sedermera tog mig ned till - allt klatt i en kapa av lugn.
Min natt utanfor stugan var en av de kallaste jag nagonsin upplevt och jag kunde inte sova en minut. Nar dagen grydde och Fernández bjod mig pa te i sin svarta stuga uppe pa berget var det den godaste kopp te jag nagonsin druckit.

Patagonien

Jag hostar sa hart att taltduken flyger utat och mina ogonlock fastnar vid sina oppningar nar jag forsoker blinka mig till medvetande. Det droppar fran taket och jag vander mig om fran min mumieliknande position, liggandes pa rygg stel som ett kadaver i min sovsack full av hal, hostar igen och drar ned mossan over ansiktet.
Nu liggandes pa sidan forsoker jag fa bukt med smartan jag kanner i min nedre rygg - mina fotter kan jag knappt kanna efter nattens kyla, men jag gor annu ett tappert forsok att vicka mina tar till liv.

Jag har vaknat. Ingen mening att ligga kvar och frysa, nu maste jag upp och rora pa mig for att fa igang blodflodet. Med ett ryck drar jag ned dragkedjan till sovsacken och hinner forbanna mitt talt, det billigaste jag hittade i Bariloche, for att det ger lika mycket vindskydd som det myggnat det saknar, innan jag ar pa fotter och samlar kraft for att ta dagen som den kom: som ett slag i ansiktet.

"Valkommen till det vackraste du nagonsin har skadat", sager Pataoniens bergsandar till mig nar jag framfor mitt talt gaspar och kan skatta mig lycklig. Solen har gatt upp for nagon timme sedan och nedanfor den lilla kulle dar jag slagit lager passerar en lastbil fullastad med kor pa grusvagen som ska ta mig in till stan sa att jag kan fortsatta min resa soderut. Men forst frukost och upptining. Jag har redan pa mig alla klader jag har tagit med mig, men efter att sovsacken blivit nedpackad kan jag kanna ett behov av annu en troja. Det ar snarare sa att jag skallrar tander och hoppar pa stallet for att halla pulsen igang. Fotterna ar tillbaka, det ar bra. Jag tar ett joggningsvarv runtomkring pa den av tallar glest bevuxna kullen och tappar fotfastet nar jag i min tankspriddhet fastnar mentalt vid nagon forsummad idé jag haft i min barndom. Nu ar jag varm.
Jag ater bananer och dricker vatten till frukost.
Efterat ar jag tyst och lyssnar. Hela idén med resan handlar om det har; total javla ensamhet, tystnad till grunden och ingenting annat i ditt huvud an vad som ar nasta steg: mat, vatten, husrum, nasta destination. Jag har tinitus.

Sa bar det av soderut...

Vad jag efter nagon vecka i storstaden kommer underfund med ar att jag maste ivag. Det finns ingen storre drivkraft for mig an den jag kanner nar jag ar rastlos. Da sprutar kreativiteten ur oronen pa mig och jag fastnar pa samma mening i min bok i flera minuter, konstant rabblande for mig sjalv: "Jag maste ivag, jag maste ivag".
Mitt sikte stalldes in pa Patagonien, pa vagar sa langa att de forsvinner bortom horisonten, pa bergen i vast och tyst, total tomhet.
Jag fraktade modosamt min ryggsack och mitt talamod till sodra delen utav Buenos Aires, dar jag genom min nyvunna bekantskap Ariel kommit overens med en man vid namn Javier om att kora mig soderut, forbi Mar del Plata och mot det forsta stoppet pa resan soderut, Bahía Blanca. Javier visade sig inte riktigt vara med pa noterna nar det gallde betalningen, varpa jag fick lirka en hel del for att han skulle sanka sitt pris under det som de stora bussbolagen anser det rimligt att betala for en sadan resa. Efter att ha kommit med ihaliga argument i en kvart kunde jag dock satta mig bredvid den ranglige argentinaren i forarhytten av hans mindre lastbil utan att kanna att varken han eller jag blivit blast.

Nar jag vaknar ar vi framme. Javier har glidit in pa en bensinstation for att tanka och for att fylla pa kaffereserverna. Dunsen av hans dorr slaendes igen rycker upp mig ur hetssomn och kakdoft. Prassel, prassel, pappren under mina skor gor sig horda och min chaffor forsvinner in i butiken, tagen som ur en amerikansk vasternfilm forsatt pa nittiotalet. Tank 5000 miles to Graceland.

Bahía Blanca ar ett skithal, rent ut sagt. Inte i den meningen att staden forbrukar sin vakna tid pa utedasset, inte heller i den meningen att det ar en liten stad mitt i ingenstans - det ar en industriell Bajamaja med charmen hos en avklippt fingernagel. Under nagra timmar hinner jag traska omkring i ett avklippt omrade, hitta tillbaka till centrum dar jag tar upp kontakt med en Couchsurf-host i Puerto Madryn, och handlar bananer i en chinoshop (Argentina ar fyllt utav paranoida kineser som saljer allt de kan fa tag pa) dar de barskt sager at mig att lamna ryggsacken utanfor butiken. Inte sno fran farbror kantarell, inte.
Regnet oser saledes ned over min dystra utstyrsel och jag haller kramaktigt tag i lokalbussens handtag medan jag hor fyra arga damer skrika at bilarna som kor i diken och sprutar bolar over de arma kvinnorna i sina fleecetrojor.

Jag sover pa busstationen den natten, till tonerna av en och samma lat som satts pa repeat likt en trasig tolva. Min kudde ar en sten.
Bussen som ska ta mig inat landet, over prarielandet mellan Anderna och Atlanten, avgar klockan tio foljande morgon, inte en minut for sent.

Hamnens gastvanlighet

Jag tog tunnelbanan till Calle Espinosa, dar en kille vid namn Ariel skulle mota upp mig vid sin port, sa att kvallen kunde borja. Fyra timmar tidigare hade jag suttit pa ett café i stadsdelen Palermo, nar han och tva andra snubbar med luvor och skagg langa som haklappar satte sig ned vid mitt bord, intresserade av att hora vad svensken hade att erbjuda dem. Efter nagon timme kom vi fram till vad exakt det var jag kunde erbjuda detta entourage. En helkvall med pizza, jazz, vin och musikalskrivning kanske?
Hubo, som han kallades, var musikalforfattare och bodde i sin larares lagenhet over helgen, da lararen var bortrest. En kort, mork filur med de svartaste ogonen man kan tanka sig. Bland pappershogar skrev han modifikationer av franska musikaler (modifikationer var ett av hans karaste ord). Ariel, Hubo, jag och den tredje argentinaren, som jag dessvarre inte kommer ihag namnet pa (vi kan kalla honom Carlos, for enkelhetens skull) slog oss ned bland musikalattiraljer (faktningsprylar och allehanda rekvisita) och jag funderade over hur jag hamnade dar.
Hubo slutade aldrig prata musikaler under hela kvallen. Musikaler och jazz, som en ideolog bland ovetandes. Vi andra nickar och gor hemmagjord pizza. Jag forsoker avbryta Hubo, men det ar for svart for min spanska. Dock kan jag fa fram mina asikter utan problem, for dem ar grabbarna grus enormt intresserade av.
Ar alla svenskar kommunister? - Blonda, kvinnliga trotskyister, det ar ju som himmelriket! Hur kallt ar det egentligen? Hort talas om Eva Perón?

Ariel hoppar upp fran soffan och staller iordning bordet framfor oss. Vi ater och har det bra, och timmarna flyter forbi. Jag kommer tillbaka till Julias lagenhet langt fram pa morgonen. Jag lagger mig och undrar om svenskar brukar bjuda hem argentinare (eller andra nationaliteter) de hittar pa ett café i motsvarande Gamla Stan, lagar mat och diskuterar inpa smatimmarna med honom/henne, helt enkelt for att de ar intresserade av vad de har att saga...