Asteri

Hon hade spenderat tre manader i Bolivias djungler for att hitta vad hon kallade sitt "moderskepp". Det var platsen dar hon kande att hon hade fotts, spirituellt. Hon fann skeppet ligga for hamn langt mer soderut. Hon reste med en virkad pase over axeln, fylld med allt fran jongleringskaglor till pipor och sma dockor i papier-machié. Och parlor for armbanden som hon salde pa gatan tradda over ett ror av papp.
Hon alskade Valparaíso. Moderskeppet var sakrat i denna hamn av musik och energi.
"Manniskor ar bubblor" sade hon. "De bor i bubblan de foddes i, deras bubblor blasta av foretagen de jobbar for och de bryr sig aldrig om att spracka bubblan trots att det bara ar att peta pa ytan sa spricker den".
Asteri satt uppe varje natt i koket och flatade armband eller malade; hon reste med en liten vaska i lonntra dar hon forvarade farger, penslar, pennor och skissblock, losa alster och tidningsurklipp.
Hon malade figurer pa husets vaggar, en tjej som bodde i huset nagra veckor sade att hennes figurer hade galenskap i deras ogon.
"Du har en bra energi, Joseph" sade hon till mig innan hon lamnade Valparaíso for att resa soderut.
"Jag tror att det kommer ga bra".
Vad hon syftade pa kunde jag aldrig tyda, men jag forvissade mig om att hon menade livet i allmanhet.

Skillnaden mellan en varld av fyrkanter och en varld av cirklar

Ur Elizabeth Gilberts bok "The Last American Man", egen oversattning till svenska

Planeten ar rund som en cirkel, likasa ar dess resa runt solen. Vattnets omlopp over jorden ar cirkulart, fardandes ned fran himlen och cirkulerar runt planeten innan det svavar upp igen. Jag bor i en cirkular teepee och jag anlagger min eld i en cirkel. Nar mina nara och kara kommer for att besoka mig i skogen sitter vi i en ring och pratar. Livscykeln for flora och fauna ar cirkular, rund som en cirkel.
Ursprungsbefolkningen, de foraldrade kulturerna, forstod att var varld ar en rund cykel, en cirkel, men vi moderna manniskor har tappat uppfattningen om detta. Folk sager att jag inte lever i den riktiga varlden, men det ar de som lever i en fejkad varld, darfor att det ar de som har ignorerat livets naturliga cirkel.
Manniskor lever i lador, fyrkanter. De vaknar varje morgon i sin lada till sovrum, darfor att en lada bredvid deras fyrkantiga sang borjade gora irriterande ljud for att uppmarksamma dem pa att det ar dags att kliva upp.
De ater sin frukost ur en lada, och nar de ar klara kastar de den ladan i en annan lada. Sedan lamnar de den lada de lever i och tar sig till ladan de jobbar i, genom att satta sig i en lada med hjul. Inuti jobbladan finns det massor av kuber till lador dar massor av manniskor spenderar sina dagar med att stirra pa en lada.
De kommer hem till husladan och tittar pa en lada for att bli underhallna, de lyssnar pa musik ur en lada, de lever ur en lada! Later detta som nagon ni kanner?

- Eustace Conway

Mina drommars stad

Jag vet inte vart den lilla lagenhet fylld med papper och bocker som jag ser mig sjalv bo i nagon gang i framtiden kommer att ligga. Men jag kan saga sa har mycket: Valparaíso kan jag tanka mig att spendera manga ar av mitt liv i.
Som med sa mycket annat nar det galler mig finns det en fallenhet att betrakta i mysterier holjda platser med en viss romantism som i vissa fall kan vara rent skadlig. Dock far jag saga att den romantiska scen som Valparaíso presenterar for en taskigt kladd svensk i slutet pa januari gott och val racker till utan nagra personliga tillagg fran min sida; staden i sig rymmer sa mycket charm att det ar svart att slita sig.

Jag vandrade langs med Avenida Pedro Montt, nar solen hade gatt ned var jag framme vid Condell, och snart stod jag vid borjan av Subida Ecuador, som slingrade sig upp for kullen likt de flesta gator i Valparaíso gor - dar jag handlade passerade taxistationen och forsaljarna, gatumusikerna och slaktarna. Ur en vit lastbil kankade vitkladda man kottstycken in i en kottbutik. Hotel Condell sag ut som hamtad ur en Bukowskiroman. I Valparaíso ar gatulycktorna orange.

Jag hade sedan tidigare tagit kontakt med Adam, som nagra manader tidigare basokt det hostel dar jag hoppades klamma in mig sjalv mellan en tjanst som "medhjalpare" och allman platsuppehallare. Adam, Anna och Ludvig ar vanner hemifran som allihop berattat om Yoyo och deras alskvarda invanare, sa mina forvantningar var hoga. Jag blev inte besviken. Nar Timo oppnade dorren till huset funderade han pa om Paul hade bjudit in nagon gringopolare lite halvhjartat, da Paul sjalv inte verkade speciellt forberedd pa besok; en sang ar en mycket valanvand tillgang i Yoyo. Han kom ruskandes ut ur det lilla rum dar han holl till, med sina skateboards och skor. Timo atervande till sin flasksamling och dator. Ja, absolut mannen, klart du ska hanga har, sade Paul - och jag var hemma.

Tramsanekdoter fran koket:

Under kvallarna bankade det pa dorren ofta flera ganger. Mitt emot hostelet/studentboendet lag ett motell (i latinamerika ar ett motell dit unga och ibland aven aldre gar for att agna sig at sina alskare ostorda, da husen de bor i ofta ar overbefolkade till bristningsgransen) och nar de hade fullt hus skickade dem de ivriga alskarna till var dorr for att hyra rum, nagot som aldrig tillats. Jag lyssnade pa trumpetmusik och drack rom ur flaskan.

Min Valparaísofrukostceremoni brukade se ut sa har: jag vaknar, ruskar om min sang som for ovrigt gick sonder (braderna gav vika) tva ganger under min vistelse i huset, kliver upp, satter pa mig en skjorta eller vad som nu rakar ligga narmast sangen, och vankar over till Gabys sang for att vacka henne. Just det, jag har min bok under armen, det kan ha varit antingen Hundra ar av ensamhet, Kokain eller Roda Rummet av gamle gode Strindberg. I alla fall - Gaby far sig en ruskning i haret och sedan ar jag pavag nedfor den knarrande trappan utan lyse. Nagon hade sonder det.
Kommer ned i vardagsrummet dar nagon sitter ned och kollar pa TV, nagra veckor senare skulle det alltid komma att vara Maxi, stallets skyddsangel.
I koket ar jag ensam, och jag preparerar min frukost detaljfullt och precist: kaffe pressas med en frenchpress, jag steker bacon och agg i en stekpanna lika ojamn som en bergsvag i Bolivia. Huvudingrediensen: nybakat brod och avocado! Mosad avocadomassa utspridd pa varmt brod kunde jag leva pa i Valparaíso. Det och nagra tomater sa var min frukost skapad som ur tomma intet likt vardet pa en dollarsedel. Jag brukade "scrambla" ihop agget med tomatskivorna och krydda det hela med koriander. Gronsakerna var aldrig dyrare an den lagsta prutningen. Blev till och med polare med min favoritgronsakshandlare nere pa torget. Hans namn var Pedro, jag skrev upp det i min anteckningsbok.

Yoyo var ju ett hostel, fast anda inte. Valparaíso var ju inbjudande, fast anda inte. Det ar just det som ar det stora.

Resa for resandets skull?

Jag ar inte ute efter att lata overlagsen nagon annan, och jag ar lika lite ute efter att hacka pa de unga manniskor jag mott som reser pa ett visst satt. Jag ar dock ganska trott pa att behova besvara fragor fran unga européer och amerikaner som jag sjalv, vars svar finns att finna runt nasta krok - allt du behover gora for att ta reda pa svaren ar att ta dig dit. Att alla dessa manniskor reser ar jag glad for, men trots att jag inte rest sarskilt lange eller speciellt omfattande inser jag att det som folk kallar backpacking, ar en reseform som blir alltmer industrialiserad och overvakad och gar mot att bli raka motsatsen till det jag drommer om att resande borde handla om: sjalvstandighet.

Nar jag gar igenom den mentala lista jag har over manniskor jag respekterar och anser vara mina vanner, ser jag att en overvaldigande majoritet (om det nu existerar en sadan hos en vanskara pa drygt tjugo personer) ar ute och reser, eller pa annat satt fyller sina liv med den sjalvstandighet som jag med resandet sjalv ar ute efter. De verkar vara undantag, hela bunten - for nar jag reser runt i Sydamerika ar de unga resenarer jag traffar ofta vad jag far anse raka motsatsen.
De flyger mellan de stora staderna, fastnar bland nattklubbarna, bor pa hostels fyllda med liksinnade personer - ser lander forsvinna bakom dem genom fonsterrutan pa tourbussen.
Manga utav dem ar pa vad man kallar ett Gap-year. Ett ar har deras foraldrar och tryckande samhalle gett dem att hitta sig sjalva och se varlden, sedan galler det; antingen universitet eller fast jobb och bostad. Men vem kan egentligen klandra dem. Amerikaner som efter college aker pa gap-year, tvingas tillbaka till arbetet eller vidare universitetsstudier (de som har den mojligheten) sa fort de satt sin fot hemma i USA igen. Gor de inte det ar de ute ur samhallet och de kommer aldrig att kunna komma in i det igen - och trots hur mycket man tycker om att resa sa vill de flesta kunna ha en plats de kallar "hem", som de kan atervanda till.

Sydamerika far jag saga, i min begransade vetskap, ar som gjort for sjalvstandigt resande utanfor de nedtrampade turiststraken. Istallet for att ha nagon i handen hela tiden, sa tvingas du ta reda pa allting sjalv, inse hur saker fungerar och anpassa dig till de nya omgivningarna. Dock hittar man samma ovilja hos unga resenarer i denna delen av varlden som i Sydostasien - de verkar inte vilja se de mer opopulara platserna. Ingen bryr sig om att det finns sjuttio stycken Inkalamningar i och kring omradet dar Machu Pichu ar belaget, det ar dit alla andra aker som de vill aka.
Och det ar OK, de populara platserna ar populara av en anledning, far man hoppas.
Men att hela tiden vara installd pa att ha nagon eller nagot som pekar dit du enligt etablissemanget tycker att du ska ta dig, verkar ga rakt emot sjalva anledningen till att man satte sig pa planet fran forsta borjan.
Om du vill ha nagon som pekar ut riktningen at dig, kan du val stanna hemma och spendera dina pengar i snabbkopet istallet? Varfor ska du aka runt halva jorden for att lata alla andra ta beslut at dig, nar du hemma i soffan kan lasa om andras upplevelser av varlden i resemagasin?

Sa hur gor du for att hoppa av sparet och folja din egen vag. Jo, du gor just det: du hoppar av sparet och tar dina egna beslut. Sa roligt kan det inte vara att bli full med andra svenskar i hostelbaren. Lagg undan guideboken, ak till en busstation och plocka fram kartan - peka pa forsta basta lilla hala och fraga var bussen till den halan ar.
Resande borde vara, enligt min asikt som ingen egentligen behover ta hansyn till, nagot mer an att pa flygplatsen bli upplockad av en tourbuss som slapper av dig pa ett hostel dar alla pratar engelska och du kan dricka billigare an hemma. Det borde handla om att traffa haftiga manniskor i deras ratta miljoer, lara sig forsta kulturerna man moter, ata annat an vad man ater hemma och utmana sig sjalv. Allt det ar enkelt att gora, det ar bara att ta sig over gatan utan att halla nagon i handen.

Santiago, helgon och svabbare av teaterscener

Mina dagar i Santiago de Chile sammanfattade i kortare och langre passager:

Jag traffade Marias gamle van och kollega vid Roda Korset, Jorge. Nu, Jorge ar en skon chilenare som verkligen bjuder pa sig sjalv och for att inte tala om sin lagenhet, dar han for narvarande hushaller fem studenter i sma rum, helt utan att krava hyra utav de av lyckan snuddade plugghastarna och dagdrivarna i all den positiva bemarkelse ordet kan innehalla. Jorge tycker helt enkelt om deras sallskap; en tysk tjej, tva amerikaner pa utbytesar med universitetet i Santiago, en chilenare och en argentinsk tjej vid namn Naomi som lagade den mest fantastiska middagen jag njutit av under hela resan.

Jorge och Maria slutade i Rod Korset pa grund av korruptionen inom organisationen - innan dess hade de bada varit ambulansskoterskor. En lang diskussion om framtid och datid tog plats i Bellas Artes. I min anteckningsbok finner jag ord som "klaostrofobisk pizzeria med urskona damer pa trippande klackar, serverande trippade bohemer pa longboards".
Pa tal om diskussioner traffade jag en amerikan stationerad (som sa manga andra amerikanska officerare i "landets tjanst") i Santiago under misstankta omstandigheter vid namn Johan. Nu, Johan ar inte en skon snubbe. Vad han egentligen gjorde i landet kunde jag inte riktigt fa ur honom, men det var javligt viktigt i alla fall. Det handlade om USA:s sakerhet, som allt annat. Det och homofobi, vilket visade sig vara kontraproduktivt i Johans fall da tio ar i armén och tva turer till Irak gjort honom till smyghomosexuell, vilket skulle resultera i att han forlorade jobbet om han kom ut. Vi drack ol i Miraflores, och jag vill minnas att servitoren hade en tatuering i nacken som sade "1968". Om mannens dotter hade fotts det artalet eller om det rorde sig om en Beatleshyllning fragade jag aldrig. Han var for slo for att jag skulle vilja smaprata med honom. Dessutom gick Johan mig pa nerverna vid det laget, det intressanta i att prata med en amerikansk krigsveteran hade lagt sig ned och dott.

En fet fest pa toppen av en kulle. Femton couchsurfare och deras chilenska hosts. Mycket trevligt vin, maste herren fa saga.

Vad en tripp till Santiago borde innehalla ar bland annat en djupdykning i den chilenska politiska historien, och det handlar i forsta hand om Salvador Allende och militarkuppen 1973 som forde den av amerikanerna och Kissinger uppbackade diktatorn Pinochet till makten (Nar jag tar upp detta med redan namnda Irakveteran rader en tystnad som enbart kan tillskrivas i vanliga fall pratsamma personer). Jag besokte ett nybyggt museum som visade en enorm utstallning med allt rorande militarkuppen, daribland en visning av en svensk dokumentarfilm dar den for mig okanda filmaren intervjuar unga chilenska barn om deras liv som flyktingar och vad dessa barns upplevelser av miltiarkuppen var. Mina tankar gick till de chilenare jag traffat pa i Sverige under min uppvaxt i Stockholms fororter, och det hela sattes i ett nytt ljus.

Jag tog mig en funderare med Gabriel García Marquez i Barrio Brasil, sedan kunde jag sammankoppla min ma-bra-kansla med en viss stad: mina drommars Valparaíso. Sagt och gjort, det handlade inte langre om rytm, men om rytmer i plural; jag satte mig pa bussen en eftermiddag och allt jag kunde hora var nagon som sjong om en Desaparecido.

Manniskor och moss

Mitt sikte lag nu norrut. Norrut genom Chile, detta streck till land. Chiloé bjod pa fantastisk fisk, enormt gastvanliga manniskor och en kuststracka dar jag kunde se ut over ett kallt och hart Stilla Hav. Med bussar kunde jag ta mig forbi flera stader, som i sig sjalva kandes som lander; morka grander nattetid och valkomnande caféer pa dagtid.
Nick och Chris traffade jag i Pucón, dar jag tankt ta mig upp for den vulkan som strackte sig over stadens turistvanliga gator. Britterna visade sig vara pa cykeltur genom Chile, men hittils hade de enbart akt buss verkade det som. Nick ar en genomtrevlig resefreak, Chris ar en klattrare med langa armar och gummiansikte som Jim Carrey kunde ha formgivit pa en patand bildlektion. Nick flyttade just till en liten brasiliansk by norr om Rio de Janeiro, dar han utan nagra kunskaper i portugisiska (eller spanska heller for den delen) startat en tidning for expats - britter och amerikaner bosatta i omradet. Senast jag horde fran honom hade han rekryterat en genomgod men smatt efterbliven brasse att skota utlamningen av tidningen till de omkringliggande foretagen (tank sma butiker dar du finner allt du kan tankas anvanda och inte anvanda i djungeln, plus plastfabriker och overgivna tobakslager numera fyllda med platanknaprande familjer). Brassen hade anvant halften av denna forsta upplaga av Nicks handlingskraft framstallda tidning for att gora upp eld att steka fisk over. Allt i den ratta andan. Chris klattrar i Storbrittanien, dar han sager sig vara mer arg over de av regnet slippriga vaggarna an den aktuella arbetslosheten och politiska stagnationen.
Jag har snuddat vid amnet tidigare, men att betala tusen svenska kronor for att bestiga ett berg skapat och agt av naturen ar ingenting som jag tanker rymma i min budget for denna forsta resa genom Sydamerika. Darfor tankte jag ju sjalvklart tanken att dra upp for detta massiva berg nagra mackor, en filt att sitta pa och lite gott mod sa skulle det sakerligen fixa sig.
Nick och Chris berattade att de hade tankt gora exakt samma sak men att de hort att man behover ett tillstand som enbart ges ut at de dyra, organiserade turistbolagen som organiserar turer upp pa berget. Samma visa over hela den forbannade kontinenten.
Allting gick stralande i min lilla bergbestigning, till en borjan. Ingen foljde efter mig da jag runt sju pa morgonen kunde smyga upp pa bergets fot och fortsatta uppat, mot snon. En dryg fjardedel uppfor bergets sluttande vagg vande jag mig om och sag ut over ett fantastiskt landskap som jag trodde skulle bli an vackrare ju langre upp jag kom. Men inte mycket langre kom jag, forran jag blev stoppad av tva "patrullerande" vakter i kepsar. Inte hade jag nagot tillstand inte. De visste dem mycket val.
Jag hade inte passerat nagon tydlig grans, sa som ett stangsel eller liknande, men nog hade jag korsat gransen alltid. De pekade ned mig for sluttningen med en varning och det var slutet pa det aventyret...

Pantsatt verklighet

Jag kunde trampa hur lange som helst utan att det gjorde ont i fotterna. Min packning var latt och enkel att bara. Jag hade snart kommit till Chaitén, denna spokstad pa den chilenska kusten, varifran jag tankt hoppa pa en bat till on Chiloé, nio timmar darifran, da jag fick bevittna nagot utav det haftigaste jag sett under min resa. Vid vagkanten hade jag sparkat grus ut i ingenstans i nagon halvtimme nar regnet plotsligt gav upp och himlen istallet for vattenpolar fylldes utav svarta faglar som sprungna ur tomma intet. De flog i panik ut fran klippkanterna runt omkring mig, flaxandes for alt de var varda, kanske femhundra stycken, svarta som natten - korpliknande flygfan som tagna ur Hitchcockfilmen.
Sekunden efter kunde jag se anledningen till deras panik: en orn, atminstane tva meter mellan vingspetsarna, dok upp bakom kroken, svavandes snabbt och elegant som bara riktigt stora rovfaglar kan gora. Han var sa statlig att det var lojligt.
Ornen stirrade ned de svarta faglarna som vore de redan doda, totalt dominerande luftrummet tills ingen plats fanns kvar pa himlen att vanda sig, det har var hans doman - med tva stora krafttag med vingarna okade han farten och fangade en av faglarna, stackars djur, i luften utan den minsta anstrangning, snart var han over hopen av faglar igen, uppvisandes bytet som om det var en trofé for de ovriga blivande kadavrerna; Ni har ingenting att komma med.

Anteckningar fran ett vagsjal

Under min tid nere i sodern tankte jag mycket kring vad som egentligen spelade nagon roll i mitt liv, och jag utarbetade sma teorier pa sma caféer mitt i ingenstans, vid vagkanter och langs med langa vagar kantade av torrt, brunt gras. En av dessa var teorin om rikedom; I Patagonien som i ovriga varlden ar du alltid rik i forhallande till hur mycket du spenderar. Beroende pa vad du lagger dina pengar pa, kan du berika ditt liv i den mening livet ar rikt - det fungerar inte bakvant, sa som sa manga verkar tro, att ditt liv ar rikt och berikat i den utstrackning du spenderar dina pengar.
Vad jag tror att manga i min alder inte inser, eller i alla fall inte tanker pa, nar de sliter manad in och manad ut i sin Vero Modabutik for att lagga en allt storre del av sin lon pa skit som de inte behover, ar vilken grundtanke som styr deras beteende: Uppfattningen att vi alla ar konsumenter av produktion, och att vi darfor maste arbeta for att fortjana var ratt till att konsumera. Konsumera skit vi inte behover. For det ar oftast det jag tycker manniskor lagger sina pengar pa. Det kanske bara ar min asikt, men varje gang nagon fragar en hur man bor leva for att ma battre an vad de redan gor, ar det som att det som de egentligen vill veta ar "hur bor jag konsumera for att bli lyckligare?". Trots vad marknadsekonomerna sager sa arbetar man inte for att fa konsumera produktion. Jag jobbar for att kunna realisera de ratt enkla drommarna jag har, for att investera snarare an for att konsumera. De som anser att en Ipad ar en personlig investering kan val maila mig och beratta hur lycklig deras investering gjort dem.



Doden pa berget

Chaitén var en gang en livlig liten fiskeby vid den chilenska kusten. Det regnade valdigt mycket under storre delen av aret, och udden varifran stadens fyr lyste upp sjon i natten kunde ofta knappt ses fran stadens kaj i dimman. Som de flesta chilenska smastader hade Chaitén en marknad dar invanare kopte det de behovde for att foda sina barn och ta hand om sina sma hus vid grusvagarna som strackte sig uppat backen, dar det stora berget med samma namn som staden reste sin statliga ryggrad upp mot himlen. Ingen forstod att berget Chaitén var en av de sexhundra aktiva vulkaner som plagat Chile i miljontals ar; berget var inte ens med pa listan over riskabla omraden i det annars valdigt katastrofberedsamma Chile.
Detta var 2008. Sedan gjorde Moder Natur det hon ofta gor utan att manniskor eller nagon annan varelse pa denna jord kan gora nagot at det: hon uppdaterade sig.
Vulkanen skrek i 18 dagar. Efter utbrottet fanns inte staden Chaitén kvar i sitt ursprungliga skick - manniskorna hade forsvunnit, den del av staden som klarat sig fran lavaflodet var totalt utblast och jorden tog tillbaka staden, havet slukade stranden och Chaitén var dod.
Hit kom jag tillsammans med mina resekollegor Maria och Carlos, for att nyttja den battrafik som inrattats fran Chaitén till Chiloé. Under de sex timmar som vi fick vanta i Chaitén innan baten kunde ta oss darifran, fick jag en uppfattning om hur de manniskor som nu aterkommit till Chaitén for att bygga upp staden igen kanner sig: valdtagna. Det finns inget rinnande vatten i Chaitén, natterna ar kalla och morka eftersom ingen elektricitet kan etableras i staden och knappt nagon av de fa invanarna kan producera sin egen mat, nagot som varit sjalvklart i den har delen av varlden i hundratals ar. Trots detta lyckas en man vid en vedspis trolla fram en kanna te at de trotta, blota resenarerna. Det finns mycket kvar att aterstalla i Chaitén. Sa gott som allt, faktiskt. Vad man inser nar man ser forstorelsen ar detta: Du ar ingenting i det stora sammanhanget, naturen tar det den vill och behover utan att Du kan gora nagonting at det; manniskan ar lika hjalplos som allt annat liv genom tidens gang och det finns ingenting som andrar pa det faktum att Du lever av Varlden, Varlden lever inte av dig.

Sjalvomkan i december

Han ville lifta till Paris, kasta loss mot Buenos Aires, skaffa falskt pass och slanga sin mobiltelefon. Panyttfodelse forutsatter doden, han hade aldrig lart sig nagra adresser eller telefonnummer utantill sedan slutet av nittiotalet tillika slutet av sin ungdom, och inte heller behovde han mycket tid pa sig for att skagget och haret skulle gora honom nastintill oigenkannlig for de som trott sig kanna igen honom. Da han sag ut genom ett immigt fonster i en decembergra lokal fylld till bredden med hipsters och formodade sorplare av billigt vin insag han aven tidens gang och garning. Han ler for sig sjalv enbart nar ingen spegel syns till, for han har aldrig varit overtygad om sin egen skonhet, och inte heller onskade han framsta som nagon som var det. Han forde aldrig dagbok under sin barndom, och det gor honom dyster. Nu skriver han knappast prosa for folket, pa samma satt som speglar inte syns till i hans narvaro skriker aven hans plastiga handske till anteckningar om ett undantag fran sjalvomkan. Det kan han vara utan.

Jag hade aldrig kunnat gissa vart jag var pa vag

Nar jag korsade gransen var det forsta jag gjorde att ta mig in till den lilla byn Futaleufú for att vaxla pengar och bli kvitt lite dodvikt. Under hela min resa sa har jag kastat och gett bort atskilliga mangder med klader och prylar som jag inte funnit nagon fortsatt nytta for. En skjorta och ett par shorts kunde jag gott skanka till en ung herre pa haciendan dar mina pesos blev chilenska med ett knapptryck pa en miniraknare. Jag bosatte mig tillfalligt hemma hos en aldre dam som snappade upp mig med min ryggsack langs med en av de fyra gatorna. Hon hyrde ut rum, sade hon. I det som fungerade som husets hall, kok och vardagsrum satt hennes man, en mager herre om en lat saga sjuttio kalla vintrar, och sag pa sapopera pa televisionen. Revolutionen var aldrig televiserad, det trodde inte Salvador Allende heller.
Jag halsar med en nick och blir besvarad med en ruskning - jag vet inte om det var ett svar eller om mannen hade tics av nagot slag. Uppe pa rummet kunde jag snart hora min vardinna skrika nedfor trappen att om jag ville kunde jag dela en skal med te med henne nere vid deras platbord. Mitt forsta prov pa chilensk gastvanlighet, aven om jag redan mott lika nyfikna och vanliga manniskor i Argentinska Patagonien. Det kanske snarare handlar om en Patagonsk gastvanlighet, den som ar sa omskriven och omtalad. Jag drack mitt kanelte och tvattade mina klader i badkaret med en svamp.

Chile skulle komma att behandla mig otroligt bra, jag kom att alska detta land inklamt mellan Anderna och Stilla Havet som en Sydamerikas dorrlist. Jag kom att se otroliga platser, kanna att jag missade chanser att uppleva fantastiska saker, mota manniskor som berikade min resa avsevart och finna en plats dar jag kanske kommer att sla mig ned en tid i.

Jag gick i drygt en timme nedfor den nyligen asfalterade vag som leder ned till Carretera Austral fran byn dar vinden verkligen susar - om inte i saven sa i alla fall mellan bergen. Jag plockades formodligen inte upp for att jag sag ut som en utomjording i de flestas ogon; inte mycket hade forandrats i mitt utseende sedan jag korsade gransen, men jag hade numera blickar riktade mot mig sa fort jag vande mig om. Polisstaten Chile gjorde sig pamind nar jag insag att min ankomst till omradet redan var kant inom de fyra poliser som patrullerar de fyra hornen av Futaleufús torg - en av snutarna fragade mig var svensken skulle.
Jag kom till ett pass bland bergen dar solen tittade fram mellan bergsklippkanterna och jag hoppades pa det basta nar jag klattrade upp langs med den ena klippvaggen, hallandes hart i kvistar och rotter som stod ut harochvar. Uppe pa kanten kunde jag sitta lugnt och kontemplera over vart fan jag skulle ta vagen harnest, nar jag sag en buss svepa forbi den langa vag som ledde till Chaitén vid kusten. Jag kom pa bussen som ende passagerare forutom ett par argentinare, varav damen ifraga skulle komma att spela en viktig roll for min resa nagra manader langre fram. Maria och Carlos var pa en liten genomresa av Chile, och det kom att utvecklas som sa att vi reste tillsammans under tva veckors tid - innan Maria bjod in mig att komma och halsa pa henne i Jujuy, dar hon bodde med sina tva soner, tre katter, fem hundar och tva hastar i ett otroligt vackert hus i vad jag maste kalla den vackraste delen av Argentina som jag kanner det. Men mer om det senare.