Jag sag Carmencita dansa ett nyar i min ungdom

Av nagon ospecifierad anledning sa har Buenos Aires givits en aura av mystik, romantik, och for flera svenskar jag har talat med, en sarskild dragningskraft. Jag erkanner att jag kan se mig sjalv leva ett permanent liv i Buenos Aires - om jag onskar leva ut min storstadsiver skulle jag alska att bli porteño for en langre tid. Vad jag saval som manga andra tycks fasta sig vid, tror jag kan sammanfattas utav stadens likhet med européiska storstader, balanserad med en nypa kontrollerat sydamerikanskt kaos for den ratta exotiska kanslan.

Jag ar usel pa sightseeing, aven om jag finner stor gladje i historiska monument och haftiga byggnader sa ar jag inte den som bestammer mig for att avverka sarskilda landmarken med kameran i hogsta hugg. Jag ar for lat, antar jag. Vad jag gor ar att jag vandrar, promenerar runt i stader och later det som hander handa. Darfor ar jag inte heller berattigad att saga varfor sa manga manniskor finner sig charmade av Argentinas huvudstad, da den charm staden har verkat pa mig innefattat en tiggare i San Telmo som med ett grin av tacksamhet eller berusning tog emot min skjorta da jag tankt gora mig av med dess vikt, ett nyarfirande som fick mig att undra var alla manniskor tagit vagen (jag fann dem sedermera pa torget, och det visade sig bli en av de haftigaste nyarsfiranden jag upplevt, langt ifran champagneskalande, snarare vinporlande och tangodrucket congakaos), bokkaféer och langa bussfarder.

Manniskor ar sa vackra. Och bland de vackra har Buenos Aires flugit in pa en vit duva och snott ett stort antal ur den dar tradgarden dar de tar det lugnt vid poolen och sippar pa sina piña coladas...

Hos Julia spred vi karlek med gitarrer och argentinsk pizza. Tillsammans med hennes lagenhetskamrater kunde jag njuta av gastvanligheten medan jag laste den smatt deprimerande The Catcher in the Rye. Efterat ville aven jag utova nagon form av destruktiv handling - kanske inte doda en John Lennon, jag menar, det finns...fanns ju sa fa utav dem. Men kanske en...Jon Bon Jovi?

Kan jag sova hos dig, vore du otroligt snall

Jag sitter pa pendeltaget tillsammans med en ung porteño som mer an garna visar mig vagen fran Lacrozestationen upp mot Versailles, dar jag tankt spendera natten. Klockan ar kring elva pa kvallen nar vi kommer fram till stationen, varpa jag med moda slukar en flaska vatten och en dyr macka fran ett kopstand. Trott.
Jag har kommit overens med Julia, min forsta couchsurfing-host, att jag med bussen ska komma till hennes lagenhet i utkanten av Versaillesomradet i Buenos Aires och knacka pa. Slar en signal fran en mynttelefonautomatpa stationen men ingen svarar av de fyra personer som huserar dar jag sa troget sokt efter en soffa att sova ut pa. For mycket begart. Jag tappar servetten ackompanjerad mackan men plockar inte upp den fran gatan. For mycket folk. Lika manga taxibilar som bussar, som i sin tur utgor en stor del av trafiken ute pa gatan. Jag kastar en blick at min foljeslagare och tackar for sallskapet, varpa jag tva kvarter senare kan satta mig bredvid ett gang studenter pa vag hem - bussen tippar sina hjul och lysroren sticker som nalar i mina vid morkret vana ogon. Jag kliver av en halvtimme senare oc letar runt efter Julias adress utan nagon vidare framgang. Jag tror att jag gick samma gata fram och tillbaka tre ganger innan jag tillslut finner min gata. Nasta uppgift: ratt dorr. Plingar pa en valfri dorr, klockan ar ett pa natten - sa nej, unge herr gringo, detta ar fel dorr, vill du vara vanlig att lata mig sova nu, jag har arbete imorgon.
Traffar ett ungt par som snallt lanar ut en telefon till mig (min telefon har ingen mottagning nagonstans inom Argentina, av anledning jag inte kanner till). Ring ring. Julia kommer tillslut till telefonen och jag ser henne komma ut pa gatan for att mota mig med pyjamasbyxor och tva tofsar i haret. Var ju inte sa svart, ge mig en kopp kaffe! Jag sover gott den natten, vill jag minnas.

Rälshistorier

Uppbrott

Efter en dryg manad i San Javier borjade jag kanna mig ratt sa rastlos. Mina hander hade svullnat upp sa till den grad att det knappt gick att knyta dem, jag hade drabbats av spindelbett langs med fotterna och vaderna och hade sedan lange last ut alla bocker jag hade med mig. Men jag var framfor allt intresserad av att paborja nasta etapp av resan.
Vad jag siktade in mig pa var att ta mig via den foraldrade och av turister sallan anvanda jarnvagen fran Misiones inre till Buenos Aires utkant. Fran vad jag hade hort skulle resan komma att ta drygt trettio timmar, kontra de tolv som den dyrare bussresan innebar.

Det var en sondag, och likt vilken dag som helst var det extremt varmt kring tvatiden, da jag efter det tredje samtalet till tagbolaget erhallit ocksa den tredje pastadda avgangstiden for taget fran Posadas mot Buenos Aires. Narmsta station som taget skulle passera forbi var anknytande Apósteles, varvid Eric erbjod sig att kora mig dit.
Langs ralsen som knyter ihop Buenos Aires med Misiones gar enbart ett tag, det maste man ha klart for sig. Samma tag kor fram och tillbaka, och eftersom ingenting har forandrats sedan Argentinas jarnvagar mer eller mindre lades ned i borjan pa sextiotalet sa avgar darmed taget tva ganger per vecka fran vardera hallplatserna, i basta fall. De tre pastadda avgangstiderna fran Apósteles var 12, 16 och 17 denna sondag. Darav drog vi slutsatsen att jag borde vara pa plats i Apósteles kring 17, da ingen nagonsin hort talas om ett argentinskt tag som ar i tid.

Apósteles

Jag laddade min iPod i Idirs dator, packade ihop min ryggsack. Jag tog farval av familjen och mina vanner bland arbetarna och fransoserna. Jag tog nagra foton och skrev i anteckningsbockerna, intervjuades av Idir for dokumentaren och sedan korde Eric mig genom det grona landet med den roda jorden, tills vi kom fram till byn Apósteles och dess nedkorda tagstation. Solen var vid det har laget lika rod som jorden den lyste upp, och nar jag satte mig pa perrongen visste jag att jag skulle fa sitta ett tag. Ett par satt langre bort pa perrongen, med sin son i ett skynke. Jag fragade dem om de visste ifall taget var pa vag, varpa mannen, som inte kan ha varit aldre an 20 ar gammal, att hans kusin berattat att taget lamnat Buenos Aires tidigare den dagen. Alltsa kunde vi om vi hade tur vanta oss taget kring ett-snaret. Jag atertog min plats pa perrongen, laste Kierkegaard och njot av min matsack, bestaende utav en baguette, ett apple, en apelsin och en flaska vatten.
Under apelsinstunden sa forflyttade jag mig sa till den andra sidan perrongen, korsade ralsen och satte mig ned pa sparet for att fundera over det alldagliga och resandets betydelse. Jag satt pa sparet ett bra tag, tills solens stralar inte langre kandes i ryggen pa mig och jag berikad med en smarre nacksparr kunde resa pa mig.
Allt eftersom solen gick ned och syrsornas oronbedovande skriande overtog nattluften intogs perrongen av flertalet familjer, barande med sig vad som tycktes vara alla sina tillhorigheter. De skulle till Buenos Aires, precis som jag. En familj om nio personer satte sig bredvid mig och jag smalog at farmodern medan Dylan sjong om overgiven karlek och jag laste det sista jag hann lasa innan ljuset forsvann under mig. "Hur absurd manniskan ar! De anvander aldrig de friheter de har och kraver dem som de icke innehava. De har tankefrihet, men kraver yttrandefrihet!"

Under kvallen hann jag ga fram och tillbaka over sparet manga ganger, vandrandes fram och tillbaka med gitarrer i oronen och dova ston i bakgrunden. Jag kom inte sa langt, och tiden forsvann.
Plotsligt ljuder sparet i natten och taget syns i fjarran. Vad jag efter en suck av lattnad inser ar att det ar pavag uppfor sparet, och inte nedfor. Taget maste ta sig anda till Posadas for att sedan vanda om och aterkomma med sikte pa Buenos Aires. Manniskorna runt omkring mig stirrar ut i tomma intet, nar taget passerar forbi ar deras blickar fortfarande placerade dar de var innan det dok upp vid horisonten. Nar jag kladde pa mig min jacka och lade mig pa perrongen for att sova var det tyst och taget skulle inte komma ater forran solen ater gjort sig pamind och parets son vaknat och blivit ammad.



Valkommen ombord!

Nar taget skriker i morgonen tar jag mina saker och mots i uppvaknandet av en dvarg i konduktormundering.
Han ar inte mer an en meter hog, och fragar vart jag ska. "Buenos Aires, pullman" hinner jag svara innan han rycker fram ett kvitto och en biljett ur hoftfickan. Jag betalar en fjardedel av vad bussen kostar, och hoppar ombord taget som sa snart jag kastat upp min ryggsack pa hyllan ovanfor mig avgar med en pipa fran taket och ett ston fran loket. Kanske var det de stonen jag horde inatt, hinner jag tanka innan jag satter mig ned pa de nedsuttna sextiotalssatena, lutar mig mot fonsterkarmen och faller ater i somn. Nar jag vaknar ar vi i det oppna landet, La Pampa ler emot en och melakolin forsvinner totalt. Jag ar pa vag, och jag mar bra! Runt omkring mig sitter samma manniskor som gjorde mig sallskap pa stationen, och alla undrar vad gringon gor pa taget.

Mot Buenos Aires!

Vad en resa genom falten av den argentinska platan innebar, ar nagot i stil med en tidsmaskin eller en natt utan vackarklocka. Tiden star stilla, och om den inte gor det gor det detsamma; tiden ar totalt ovasentlig. Allt du vet ar att du kommer framat, sakta men sakert. Du kommer att komma fram till din destination, men du har ingen aning om nar - och det finns ingenting du kan gora for att paverka detta faktum. For det mesta haller taget en fart langsam nog att jogga ikapp, du driftar mellan ett halvsovande stadium och totalt oengagerad i allt som hander omkring dig. Tva vagnar bakat huserar hons och tre kossor.
Jag hade ingen aning om hur manga dagar jag var pa det dar taget. Solen forsvann och dok upp igen nagra timmar senare, stirrade jag ut over de guldgula falt och fatalet gauchos, stora kadaver av hastar och tjurar samt enorma mangder stangsel. Jag levde pa empanadas som gummor och sma barn salde pa de olika stationerna, och njot over lag av att inte kunna ma battre an jag gjorde just da.
Allt du kan gora ar att stirra ut i tomma intet. Och lasa. Lasa, lasa, lasa.

Efter jag vet inte hur lange sa hordes ett skriande framifran tagets robusta lok, och snart stod vi stilla. Loket hade gett upp, det orkade inte langre. Formodligen var det ratt sa trott, och jag klandrade det inte. Medan kvinnan bredvid mig sover sitt barn med historier forsvinner jag i bockerna, och tre timmar senare star vi fortfarande stilla.
Efter att passagerarna organiserat sig i klungor ute pa sparet, med stora knytnavar redo att svingas och munlader kvickt som snabbkaffe tar de saken i egna hander likt alla manniskor i klam borde gora - och stormade loket med dvargen och hans kollegor inuti. Hogljudda fanfarer och overdrivna gestikulationer gjorde att jag helt enkelt stod och tittade pa skadespelet, som varade ungefar en genomsnittlig uppsattning av musikalkompaniet i Saveskolans aula. Nar scenen var tomd, kom ett nytt lok som pa bestallning fran norr, till min stora forvanig, och vi fortsatte vart krypande nedfor Pampas.
Jag sag inte mycket mer av Buenos Aires an en lastbilsschaffor ser utav denna stad, da vi rullade in mot de nordligare stadsdelarna och fororterna i utkanten av staden. Dock gavs vi en till overraskning: plotsligt stannar vi igen. Av nagon anledning maste alla av taget. Familjerna forst!
Langt nere pa vagen stationerar tagets resenarer sig som flyktingar i ett flyktinglager. Vi hittar en butik som snart far det hett om oronen da tva hundra personer vill ha vatten. Dvargen dyker upp, polisen ocksa. Snart lar ju det hela spara, hinner jag tanka, men dvargen lugnar oss med ett tal om att det snart ska komma en karavan av bussar som ska fora oss allihop till Lacroze och tagstationen i norra delen av staden, var slutdestination. Jag alskar hela situationen. Tampandes med folkmassan trycker kavalleriet sig genom hopen av manniskor och det uppstar kaballik over sittplatserna. Jag kunde inte bry mig mindre, jag ar helt enkelt for javla lycklig for att bry mig. Sa jag star upp som den ungdom jag ar, med min ryggsack over huvudet och svetten i pannan.
Larmet av staden nar tillslut mina oron, och jag entrar Buenos Aires medan solen gar ned over broarna i vast.

Chakraanekdoter

Utover de jag redan namnt sa fylldes den tid jag inte spenderade med arbete, lasning eller atande pa farmen utav roliga historier och anekdoter som jag tror kan vara svara att forsta om man inte varit pa plats. Men jag ska gora ett forsok till att gora det begripligt.

En utekvall i San Javier innebar att man gar till det lokala diskot, belaget pa huvudgatan i byn. Utanfor dricker ungdomarna hembrant ur dunkar och halvkassa bilar visas upp som statussymboler for att sedermera rulla hemat med brak och oronbedovande gnissel. Val inne pa diskot skriker en DJ att stallet numera ar ett internationellt erkant stalle - en svensk och tre fransman ar har denna bedarande kvall! Det ar vad man narmast kan kalla ett hogstadiedisko, dar folk betalar nada for en liter av orgasmdrinkar gjorda pa likorer av alla de uslaste sorterna. Som vit europee ar du hogvilt i dessa trakter, och det rader darmed en ratt spand stamning bland killarna sa fort du visar dig darinne, men vanligheten bland deras kvinnliga motsvarigheter vager upp det mesta. Dock sa ar Misiones ett av de mest HIV-smittade omradena utanfor Afrika, sa passa dig for i helvete!

Dra vattenledning till Ángels hus gjorde vi under nagra eftermiddagar, vilket resulterade i att vi fick hanga i hans lilla stuga ute i skogen nagra timmar tillsammans med honom och hans enda agodel - en gris utan namn.

Utflykt till San Iguazú Mini
Vi tog en dag ledigt for att utforska de lamningar som Jesuiterna lamnade ifran sig inne i djungeln. Europeerna som forst kom till detta Guaraníland satte manga av indianerna i troslager dar en unik form av religionsmix tog form. Den indianska formen av samhallsstruktur applicerades pa strikt kristna religionsgrunder, varpa man byggde upp en stad kring det kloster som idag enbart bestar utav ett par valbevarade ruiner. Jag, som ar en sucker for historia i allmanhet, blev enormt imponerad av denna plats, lika mycket for byggnaderna som av den kultur som har existerade under en valdigt kort tid. Ett av fa exempel dar europeernas strikta misionarslara tog sig en lattsammare form bland indianerna i omradet.

Idir dodar kycklingen Idir och Aymeric ar muslimer, men enbart Idir vagrar ata kycklingkott. Dock fann Pepe, den excentriske fore detta landagaren, ett kryphal i denna partypooper - om Idir dodar fageln for egen hand, och darmed vet vartifran kottet kommer, kan han inte saga nej till en god kycklingmiddag! Sagt och gjort, vi tog till asnan och behav oss till en farmare som handlade med de arma djuren, varpa Pepe kopte en kyckling at sin franske van. Val hemma igen, drog Franky fram kniven och Idir och vi andra fick en snabblektion i kycklingslakt. Efter pulsadersklyvning kunde vi laga en grym middag, dar alla for forsta gangen at fran samma fat - till Pepes stora lycka!

Jul i Misiones var bland de roligaste jular jag upplevt. Vi gjorde en stor asado over en oppen eld i ett stort hal i marken vi sjalva gravde, med en sjalvslaktad get som dagarna innan fatt springa omkring pa garden och ata sig fet. Eric var pa sitt basta humor, om den mannen nu hade nagot daligt humor over huvudtaget, och bjod pa show i tomteluva och speedos. Sonerna flog fran sina sysslor och det radde allman god stamning. Arbetarna, som innan Eric och familjen kom till byn varit vana vid att mer eller mindre bli piskade av tidigare "patrónes", satt nu kring samma bord som den vita familjen de arbetade for, bjods pa mat och ol, under vad jag tror var bland de basta kvallar de upplevt.

Sjung om studentens lyckliga dar

Bland de forsta slutsatserna som Eric gjorde nar han pratade med mig forsta gangen efter att jag dykt upp, var att jag aldrig skulle komma att studera vidare. Det spelade ingen roll, berattade han, hur mycket du kande pressen hemifran och fran samhallet i ovrigt att "gora nagot vettigt med ditt liv" - en gang vagabond, alltid vagabond. Man satter sig inte bakom en skolbank nar man vet vad som finns att finna dar ute.
Jag har kanske inte kommit dit an, och jag behover inte dra det sa langt som min belgiska extrafarsa gjorde den gangen, att jag aldrig kommer studera igen, men jag forstar vad han talar om.
Sa fort du slutar gymnasiet borjar alla prata om vad som sker harnast - dags att satta slag i saken och klattra upp i karriarstegen!
Pa min student fragade alla vad jag tankte gora harnast. Alla utom mina egna foraldrar, sa stort tack till dem.
Sa har nagra ar in i "vuxenlivet", om det nu existerar, ar de fortfarande de enda som inte hetsar en att ratta in sig i ledet, de och nagra pa ena handen raknade vanner. Det beror mig inte sarskilt mycket nar jag tanker efter, men detta "trots" verkar irritera manga andra runt omkring en. Nar man pratar om framtiden med manniskor sa verkar det som om de inte riktigt kan forestalla sig ett liv utan en femarig utbildning, villa, barn och kontorsjobb. Nyhet: det handlar inte om trots, det handlar om att valja sin egen vag och inte att folja nagan annans.

Jag har en riktigt stor radsla; det ar att jag ska angra vad jag aldrig gjorde.
Att leva utan vetskapen om vad som skulle kunna ha hant om jag inte gjorde vad jag da ville gora, sagt nej tack, tagit den enkla vagen och studerat till nagonting jag inte egentligen ville bli, skulle pa manga satt doda mig.
Det finns for manga manniskor som later sig bli overtalade att inte tro pa sina drommar, av andra manniskor som aldrig sjalva forsokt. Att ta rad fran nagon som inget vet, ar att skjuta sig sjalv i foten.
Jag vet en otroligt massa roliga amnen som jag skulle vilja studera, darfor att jag ar intresserad av dem - och ju mer jag reser och upptacker nya levnadssatt, desto fler intressen far jag. Jag tanker inte studera till nagot jag inte ar saker pa att jag kommer trivas med, darfor ter det sig idiotiskt for mig att plugga nar jag kan traffa sa otroligt inspirerande manniskor over hela varlden, resa och upptacka nya sidor av mig sjalv och lara mig av mina misstag snarare an av skolbocker. Innan jag vet, varfor slosa tid vid en skolbank? Ska jag agna fem ar at nagonting, bor det vara nagot jag kanner verklig passion infor, och vad jag kanner ar den storsta inspirationskallan tillika den storsta kallan till passion jag for tillfallet har i mitt liv, ar utan tvekan resandet i sig.

Att satta sina egna regler for hur man ska leva sitt liv kanns en smula uppenbart, men fa gor verkligen det. Fa inser att de agnar enormt mycket tid och kraft at att forverkliga andras drommar an deras egna, och nar de far det klart for sig ar det ofta sa kallat "for sent". Jag tror att alla maste skapa sin egen vag istallet for att folja vad manniskor sager at dem att gora, och att oavsett vad pobeln av manniskor predikar maste man gora det som kanns bast for en sjalv.
Da maste man kanna sig sjalv, och jag vet inget battre satt att lara kanna sig sjalv an att resa. Nar jag pratar med manniskor som studerar, fragar jag mig om de verkligen kanner sig sjalva, for enligt mig ar det verkligen det avgorande for om de kommer att trivas eller inte.
Sedan ska man inte heller tro att bara for att man borjar en utbildning sa tar livet slut. Att man fran och med nu inte kan gora allt det dar man dromde om som barn, utan att det bara ar nasta steg i vad som komma skall. Du har hur mycket tid pa dig som helst att komma fram till vad du vill halla pa med och hur du vill leva ditt liv.
Jag foredrar att komma fram till det ute pa vagen, istallet for i ett klassrum.
Nuet ar evigt, ungdomen ar det inte.

Vad som hander nar du reser, snarare an studerar, ar att varlden bokstavligt talat oppnar upp sig for dig och du inser att det finns sa otroligt manga vagar att ga for att komma dit du vill. En av de storsta lardomarna jag fatt ar att det finns lika manga satt att fortjana sitt levebrod som det finns manniskor, om inte fler.
Sist, men inte inte minst, lar du dig forhoppningsvis vad livet egentligen handlar om - och vad mig betraffar har det ingenting att gora med att ha en examen fran universitetet.

El Jefe

António
Av de personer jag finner intressanta att skildra fran Misiones, far jag nog saga att António var den som haffade tungviktarbaltet. Nar Eric kom till San Javier for att kopa marken sa fragade han runt efter en handig karl som kunde bli hans stottepelare i det kommande arbetet. Han fragade pa fyra-fem platser och allihop kom med samma svar: António ar mannen du letar efter, gringo. Sa, efter lite overtalning kom denne jatte till man att bli Erics hogra hand, och den som egentligen har kunskapen att genomfora de idéer som Eric har. Han tog sedermera kontakt med de i byn som han trodde kunde utgora ett gott team for Eric, och larde upp dem i det som de inte kunde. António har arbetat som snickare i hela sitt liv. Han har alltid bott i San Javier och kunnat lara sig allting som har med konstruktion att gora, fran grunden.
Denne man skulle kunna bygga en mindre stad, givet att det skulle ta lite tid, helt ensam, enbart utfordrad med en motorsag och en hammare. Det finns ingen grans pa hans kunskap vad galler enkla losningar pa svara problem, han bara gor det. Och han gor det utan minsta hjalp fran instruktionsbocker, avancerade verktyg eller maskiner. Allt ar gjort for hand, allt ar hallet inuti hans huvud.
Jag minns nar jag och Aymeric skulle hjalpa honom att snickra ihop ytterdelarna av vad som skulle komma att bli en behallare for en stor vattentank som Eric kopt. Tanken skulle placeras i ett hal om tva ganger en meter, en och en halv meter ned i marken. For att komma ned dit fick vi hacka sonder den alltjamt losa berggrunden. Vad António gjorde for att komma fram till hur vi skulle genomfora det lilla dagsprojektet, var att mata halets storlek, memorera talen i huvudet, varpa vi begav oss mot sagen. Vi tog plank, och holl dem medan António sagade pa fri hand, ut de bitar vi behovde for behallaren. Efter en kvart var han klar, da tog vi planket och António slog i spikar sa det stod harliga till. Han kollade aldrig pa nagonting nedskrivet. Han uppskattade ur tomma intet hur stor varje pusselbit behovde vara for att passa perfekt i halet vi gravt for hand med en gruvhacka. Behover jag saga att behallaren var som handen i handsken nar den senare var klar?
Det finns sa manga anekdoter rorande den har tystlatne Argentinaren som ar varda att beratta, men ett av mina starkaste minnen ar nar vi begav oss ut pa den lilla floden for att fiska, mitt i natten. António brukade gora detta nagra ganger i natten, han kom med sin skrotiga bil och hoppade ned i sin jolle, fastknuten vid ett trad. Han hade med sig en ljuslykta, som en stark ficklampa, samt ett spjut. Ute pa den tysta floden stod han i foren av jollen med lampan i ena handen och spjutet i den andra. Det ar backsvart och knapptyst. Lysandes ned i det bruna vattnet vantade han tills fisken var tillrackligt nara, varpa han kastade spjutet och halade in fisken. Var fan kommer snubben ifran?!
Bland andra overdrivna grejor som António hade for sig kan jag namna nagra smasaker som blev som skamt for mig och fransmannen, givet att det blev lojligt vad mannen kunde och vad han pa daglig basis gjorde. Star han och spikar mot en vagg och en fluga satter sig pa hans brost, slar han flugan at helvete med hammaren, mosar den mot huden med jarnet. Inte en min.
En gang stod jag och Idir och malade, varpa vi sag en iguana springa in under tradacket framfor oss. Vi pekade, och Franky (en hogljudd typ som tyckte om att horas) skrattade. Bakom ett horn dyker António upp, barandes ett par jarnstanger tunga som bara fan. Av reflex ser han odlan och slungar ivag en jarnstang, spetsandes iguanan i marken. Vi talar om en jarnstang som ar tre meter lang, och inte alls latthanterlig. Efterat log han sitt vanliga leende, tog sin jarnstang och gick vidare med sin dag.
Nar jag tanker pa António, ar allt jag gor att skratta.

Por La Tierra

Vad vi - jag, Aymeric, Idir, Tony och Eric tillsammans med ganget arbetare som Eric rekryterat fran omradet (vars intressanta profiler jag aterkommer till) arbetade med var i runda slangar vad man kan kalla konstruktionsarbete, aven om det aldrig var i sarskilt stor skala. De storskaliga arbeten som hann paborjas under min vistelse pa farmen utgjordes av idén att de fick ta den tid de tog, givet den arbetskraft vi kunde handhalla samt de allmanna villkoren for hur saker och ting fungerar i det rurala, mer avlagsna Argentina - saker och ting tenderar att ta tid. De uppdrag av storre omfattning, som resten av det vi gjorde under dagarna i mangt och mycket kretsade kring, var som foljer: anlagga en lonntraterass fran den redan byggda poolen till huset (blivande restaurangen), anlagga en fem meter hog bro fran den angransande dungen av eukalypstustrad, over "dalen" och anknuten till husets terrass, anlagga grunden till vad som skulle komma att bli familjens framtida hus, belaget uppe i eukalypstustraden (!) och borja bygga tva likadana hus i de ovriga traden.
Det innebar en forfining av konsten att grava hal i marken, cementblandning, maleri, putsning, utrensning av dott tra i skogen med machetes for att kunna komma fram overhuvudtaget, klura ut det ena med det tredje rorande hur problemen skulle losas (det ar skont att ha tre ingenjorer med sig nar man konkar pa cement i en skottkarra fyra timmar i streck for att fylla flera hal och stadga upp palar i marken - risken for snedsteg och darvid tvingas gora om hela arbetet minskas betydligt), dra vattenledning till tva av arbetarnas hus sa att de kunde njuta av vatten for forsta gangen i sina liv, bada i backen och fiska om natterna med ljuslykta och spjut, doda ormar med jarntanger och dricka mate med lokalbefolkningen, handla verktyg av dalig kvalitét och lara sig sla ned en sju centimetersspik i solitt eukalyptustra med tva slag.


Det later som ett arbetslager, men det var det inte. Var fokus lades var mest pa utbytet mellan manniskorna man traffade och umgicks med fran dag till dag, framfor allt António, Franky, Martin, Maxi och de tva indianerna Ángel och Júlio César - de arbetare vars jobb vi mer eller mindre hjalpte till med.
En vanlig dag bestar utav frukost vid sju, och darefter jobb fram till lunch vid runt tolv. Darefter rader det mer eller mindre siesta, eftersom det knappt gar att rora sig i varmen och fuktigheten som rader mitt under dagen. Vid tva-tiden atergar vi till det vi holl pa med innan lunch och avslutar runt sjutiden da vi ater middag med familjen och arbetarna aker hem. Darefter brukade jag lasa en hel del, for att sedan ga till sangs runt tio pa kvallen. Det var en enkel tillvaro med fa overaskningar, men den var desto larorikare och intressantare.

Les trois mousquetaires

Kort efter att jag anlande till mitt nya hem sa fick farmen ytterliggare sallskap av tre muntra fransoser som skulle komma att bli mycket goda vanner till oss allihop. Jag hade vaknat upp efter den koma som Axelles middagar brukade astadkomma, klatt mig och ruskat om min sang ur dammet, sett ut genom halet i vaggen av stugan (som jag senare den dagen installerade ett fullt fungerande fonster i) och andats in den friska luften nar jag sag dem vandra med ryggsackar och allehanda tillbehor mot familjens hus nedanfor kullen dar stugan lag.

Utsikten fran var alskvarda stuga en genomsnittlig morgon i Misiones

Allt ar gront, sa otroligt gront och bordigt att den tryckande hettan och myggen under natten inte gor nagot nar du vaknar, du springer emellertid ut i tomma intet.
Aymeric, Tony och Idir kom att passa in enormt val i den energi som familjen redan hade etablerat, och de lyckades fylla det tomrum som kunde ha motiverats av att jag som ensam utomstaende upplevat en barriar (aven om jag bara hade varit pa plats i nagra dagar) som nu forsvann mellan mig och familjen. De bidrog allihop pa sitt satt till stamningen. Alla tre hade nar jag traffade dem just avslutat ingenjorsstudier i Paris och nu, efter en mellanosternresa som pa nagot plan oppnade deras ogon, ar de pa en inspirationstripp genom Sydamerika for att lagga en grund till ett kommande sjalvforsorjningsprojekt de amnar genomfora i sodra Frankrike, dar de vill bygga en by i halmmaterial och driva husen med solenergi, bland annat. Som vantat hade de mycket att hamta hos Eric, som kom med manga asikter och papekelser om det omtankta projektet, och i skrivande stund befinner sig fransmannen fortfarande hos familjen i San Javier.
Aymeric ar en otrolig arbetshast med en enorm vilja och ett an storre hjarta. Han jobbar som larare i en av Paris svarta fororter och ar den drivande kraften i gruppen.
Tony har med sin tillbakalutande attityd, originella fransengelska uttal (vi kommunicerade battre pa spanska an pa engelska) och vilja att lara kanna allt och alla och bara lara sig sa mycket som bara ar mojligt, kunnat fungera som en positiv fanga-dagenmanniska nar regnet har ost ned pa oss andra. Idir ar den aldste i gruppen, och ocksa hjarnan bakom det redan namnda projektet, saval som for gruppen som sadan. Han och jag hade manga intressanta diskussioner om allt mojligt, men framfor allt om utbildning och framtidsplaner. Han har jobbat en hel del i Norge, och da han lar aka tillbaka dit hoppas jag kunna fortsatta diskussionerna pa nordligare breddgrader. Han bar med sig 11 kilo inspelningsutrustning for att gora en dokumentar av deras resa.

Idir, Tony och Aymeric, de tre musketorerna

Fransmannen tillhor de typer av manniskor som inte behovt gora sig till eller sokt efter annan bekraftelse an den de fatt utav varandra, balanserandes pa vanskapens kinesiska mur.
Da jag satte mig ned for att ata frukost den dagen hade familjens tva jakthundar, Cruc och Schiff, sniffat till sig nykomlingarna och halsade de valkomna med ivriga skall. Idir satte sig ned och pustade ut efter allt slapande, Tony visslade och Aymeric minns jag inte vad han gjorde.

Mercado liberal

En av mina favoritkategorier bland intressanta platser dar du inte behover anstranga dig for att hitta aventyr, ar marknader. Jag kan kanna att jag ibland ar uttrakad och forfoljd av nagon sorts rastloshet baserad pa somnloshet eller alldaglighet da jag befunnit mig pa ett stalle nagra dagar. Vad jag gor da ar att jag beger mig till marknader i allmanhet, och kott- och gronsaksmarknader i synnerhet. Svenskar ar valdigt duktiga pa att beskriva sin utlandsvistelse som nagonting hyffsat forkroppsligat av en marknad - dar manniskor skriker, drar i dig, och affarer gors snabbt som bara fan. Fa vanjer sig verkligen vid att handla allt de behover pa marknaden, varvid de snarare rattar sig i kon pa narmaste snabbkop eller de ICA-liknande inrattningar som ofta faktiskt finns tillgangliga, men om man omfamnar attityden att pruta pa allt man amnar handla, ser folk i ogonen nar man talar till dem och inte behandlar de som vore de statister i deras egen butik, tar in all information som finns tillganglig och slutligen inser att du kan fa en fantastisk maltid for brakdelen av vad en ol plus en pannkaka kostar pa restaurangen pa torget, sa blir din narmsta marknad din narmsta kalla till skoj.
Ofta har jag suttit med en anstrangande kansla i maggropen pa underliga pallar mitt i rusningstid vid marknaden, innan nagon har kommit fram till mig och undrat vartifran jag kommer och hur det kommer sig att jag har hamnat i den har anden av apelsinhandlarkedjan. Jag svarar att jag ar svensk, varpa ett "oooh" nastan ar garanterat, savida du inte befinner dig i Barcelona. Jag fortgar att handla notter eller liknande snacks av den unge konversatoren, som med en grin lyfter pa hatten om han har nagon och tackar och bockar.
Jag vander mig om pa min pall, sallan fortfarande beklagad av den smarta i maggropen jag tidigare led utav, och allt ar ater frid och frojd. Kottmastaren framfor mig pekar pa den utlagda bogen och rabblar priser for dova oron, jag ser honom i ogonen och han fattar vinken. Jag behover snarare nagot att dricka, inte att grilla. Sa han ger mig ett glas vatten fran sin dunk och jag smuttar med gladje over ansiktet ner vatskan i halsen. Det ar varmt, men det kvittar. Handlaren skriker at en unge. Passerar gor flera tanter som just kommit ut ur huset efter fyra timmars lunchlagande. Nu vankas middag, och de handlar kott, soyabonor, vinager, gurkor, tomater, stora potatisar och sma samt lok i mangder. Tappar majskolvar i ryggsackar och fyller pannorna med svatt, jag undrar hur de ska ta sig hem med all den tyngd som de just forpassat till sina krokta ryggslut. Med nod och nappe tommer en av gummorna en portmorna over handlarens disk, varpa mynt i fyra olika farger valler ner med ett brak. Runt omkring viftar en grabb med flaggvimplar.
Jag bojer mig ned over den genomskinliga disken och beskadar skinka och revben i en hog. Kanske att man ar hungrig anda? Dricker upp mitt vatten och gar till gronsakshandlaren pa nasta horn av gangen, dar fyra medhjalpare assisterar kassoren med snabbmatte. Tva kilo korsbar? Fem majskolvar, sju avokador och ett kilo trostgodis? Langa fram cashen, jóven!
Jag gar igenom priserna i huvudet tva ganger for att se att de stammer, och kommer fram till att mannen inte ar ute efter att scama mig. Jag tar mina varor och tranger mig fram till kassoren med lappen dar mina priser star skrivna. Tranger mig ut igen, blickar ut over torget och koper dagens krydda och tar till fotsulorna.

Genom Misiones

Nar jag nu har tid och mojlighet att skriva ned mina sma anekdoter i bloggform (i nulaget befinner jag mig i Valparaiso och har tillgang till dator och internet) ar det manga sma idéer som dyker upp i mitt huvud angaende framtida resor jag kommer att gora. Valdigt manga resenarer som man stoter pa beskriver det som att de maste hinna uppleva allt pa sa kort tid som mojligt, for de kommer ju aldrig komma tillbaka, och man vet ju aldrig vad man kan tankas missa om man inte verkligen gor upp en planering...?
Jag resonerar snarare som sa att jag ar pa en upptacksfard for att lara mig vad jag borde komma tillbaka till. Nar jag befann mig i delstaten Misiones i Argentina genomskoljdes jag av alla mojliga intryck och kanslor.

Bakgrunden till hur jag kom i kontakt med Eric var genom organisationen Help X, som sammanfor volontarer med farmare som behover hjalp med arbetet i olika delar av varlden. Du arbetar for husrum och mat for dagen, vilket tillsammans med vatten ar det enda du egentligen behover, nar det kommer till kritan. Jag spenderade inga pengar under hela min vistelse, jag vann enbart erfarenheter. Jag har berattat om familjen och platsen, men vagen dit var aven den intressant.

Vagen till San Javier och Chakra 232

Genom att fraga mig runt i en by utanfor Puerto Iguazú hittade jag till slut den busstation dar bussen siktandes mot staden Alem skulle passera. Efter ett telefonsamtal till Eric, som jag vid det tillfallet inte vet ar belgare, har jag fatt instruktioner om att jag darifran kan ta mig vidare mot San Javier och det omrade dar garden ligger. Dock har det sett ut att regna i flera dagar framat, och mycket riktigt - nar jag staller mig under den lilla hytten tillsammans med fyra andra skogsresenarer slar askan ned och Zeus viftar med sina leksaker, regnet dundrar aterigen ned pa vagen och platen till busstationen som utgor ett gott hinder for regnet men inte for vinden, ser ut att lossna och flyga ivag vilken sekund som helst.
Jag njuter helt och fullt. Bortsett fran det faktum att jag har en liten aning om vad jag haller pa med skjuter jag undan alla idéer om att komma fram till farmen innan solnedgang, och potentiella sovstallningar borjar dyka upp i mitt huvud medan bussen tar oss mot Alem. Jag vaknar ur AC-koman skallrandes tander atta timmar senare nar det ar dags att kliva av, och jag vandrar ut i regnet igen. Mina vata klader har i bussen forvandlats till nedkylande vatservetter, vilka jag kastar av mig under ett tak och byter om till det jag har att byta om till. Ater fyra empanadas kopta av en gumma i handduk. Hoppar pa en micro/minibuss dar foraren tar hjalp av en stum grabb for att kollekta intakterna, han nickar at mig att stalla min ryggsack i framsatet, vilket jag gor. Regnet fortsatter att smattra mot rutan och jag ar en san javla gringo.
Tva timmar senare har solen tittat fram bakom molnen for att besloja hela landskapet i en kapa av silke - landet skiner upp i kvallssolen och allt det vatten som forsar ned i de omkringliggande dalarna glanser. Tva timmar senare kliver jag av, blir tillsagd att vagen mot San Javier vantar mig nagra hundra meter langre ned langs vagen.
Mycket riktigt, dar finner jag en avfart. Vid vagkanten vantar en kille med en sjuttiotalare till Merca pa att nagon vill ha taxi. Han ligger pa taket och roker nar jag tittar forbi och fragar om detta ar vagen till San Javier.
Ja, sager han, och jag hoppar in, kommer overens med honom om priset, och sa far vi ivag langs med vad jag senare ska forsta ar en grym genvag. Solen dalar borta vid horisonten och jag tittar ned i min vaska. Runt nasta krok hoppar jag av, tackar for skjutsen, betalar och spanner pa mig ryggsacken igen. Trettio minuter senare, efter att ha fragat en bonde och tillika skvallerinformator om vagen till Chakra 232, far jag genom honom reda pa att innehavarna av den garden ar européer. "Jaha!" Nu forstod jag varfor Eric sluddrade sa mycket i telefonen. Jag far reda pa att jag ska ta hoger vid nasta korsning, att staden ligger rakt fram men att garden dar Le Donde de la Crevette bor ligger i narheten av ett annat omrade kallat Barrio Malvinas.
Dagen har varit lang och jag har tillbringat langa tillfallen stirrandes ut i tomma intet, sa jag blir forvanad nar en skaggig, leende belgare kommer rusande nedfor lerpolarna med en fyrhjuling. "Tjenare, tjenare, ar det du som ar Joseph?"

Jag hoppar pa bakom honom och vi kor genom den grus, numera lervag som Eric har anlagt, ned till grinden och nedfor slatten till huset. Det ar vid det har laget backsvart, sa jag far vanta till morgonen for att traffa familjen och se landet. Jag har ingenting emot det, sager jag, och installerar mig i den stuga som skulle komma att bli mitt tillfalliga hem. Darinne vantar till min forvaning en sang! Stugan ar da inte mycket mer an fyra vaggar och ett tak, men nar min ficklampa stangs av ar jag sa nojd att jag somnar av bara farten.

Familjen Blavier

Vad jag kom att tanka pa nar jag nu sitter uppe med mitt kaffe och sjalvbejakning, bladdrandes genom anteckningsbocker fyllda med klotter och forsok till dagboksliknande sma paminnelser fran tillfallen da jag funnit ro att skriva dem, ar hur olika alla manniskor jag traffat pa under de gangna manaderna har varit och hur de allihop har inspirerat mig. Nagra av de mest inspirerande personerna jag haft aran att traffa i mitt liv har blandats med manniskor jag har glomt sa fort nasta person dykt upp. En person tillhorande den forra kategorin ar Eric Blavier. Han ar agaren och forvaltaren av den gard i Misiones dar jag tillbringade en dryg manad byggandes och konkandes medan jag levde som vore jag en av hans och hustrun Axelles fem soner.



Eric ar dokumentarfilmare och har genom sitt arbete kunnat resa storre delen av sitt vuxna liv. Efter en ohandelserik uppvaxt i Belgiens huvudstad Bryssel blev hans forsta uppdrag som frilansande fotograf att arbeta for flera olika reklamforetag, nagot han inte fann speciellt givande eller drivande, varpa han riktade in sig pa att etablera en stadig fasad pa dokumentarhimlens undergroundscen. Efter skildringar av El Salvadors slum och avlagset belagda byar i Kina kunde han sa lagga undan tillrackligt med pengar for att finansiera en av drommarna som han och Axelle da hade. De rustade upp en fullfjadrad langdistansbuss sa att den skulle komma att klara att tjanstgora som bostad for deras davarande familj om sex personer, varpa de salde huset i sin belgiska forort och begav sig pa en tva ar lang resa genom syd- och nordamerika med familjen. De reste langs med Argentinas kust, ned till allra sydligaste spetsen av den amerikanska kontinenten innan de vande upp genom Patagonien, Chile, Bolivia, Andernas berg och Amazonas djungler, Peru, Ecuador, Colombia, Panamá, Mexiko, USA och Kanada. Under resans gang foddes den yngste sonen Phileas, Eric hann bryta ett antal ben, samtidigt som han gjorde en film om hela resan som han darefter salde, sonerna hann fullfolja flera ars studier pa distans och enormt manga erfarenheter hann svetsa samman familjen till en av de mest alskvarda hop manniskor jag nagonsin har stott pa. Eric ar helt enkelt en beundransvard person som med sin gastvanlighet, oppenhet for allehanda forandringar i tillvaron och en enorm energi och livsgladje sprider sin vision om att leva efter sina egna regler till alla som korsar hans vag.



Vid aterkomsten till Belgien, efter en liten turné med bussen langs med nordafrikas kust, bestamde familjen sig for att overge sin redan delvis overgivna vasterlandska livsstil for att flytta helt at fanders och starta om. Resultatet blev att de kopte den mark som de nu amnar etablerar ett hotell pa. Byn hade de passerat med bussen tva ar tidigare, da de bott hos den davarande agaren Pepe. Nar de kopte marken for ett ar sedan fanns dar ett fallfardigt ruckel till hus, gras i knahojd over hela landet, en djungel till skog, en strandkant till angransande floden och en dunge av eukalyptustrad.
Efter flytten till San Javier i nordligaste Argentina med hela familjen i september 2010 drog Eric vattenledningar till det befintliga huset och kopte ett kylskap samt en tvattmaskin, plus en hast, en tjur och sex kor. Nar jag kom till byn hade Eric precis avslutat forsta etappen av restaureringen av det hus dar jag skulle komma att bo tillsammans med andra arbetare pa farmen.
Vad denne man och hans familj har lart mig om livets villkor tanker jag inte forsoka formulera mig till, men deras betydelse for mig har varit enorm, och jag ar dem evigt tacksam.

Gront land, rod jord

Vad jag fatt erfara under resans gang, har varit vad britterna kallat "exportens bedrovelse" (myntat av min gode van Nick, redaktor, under nagorlunda nyktra omstandigheter). Denna bedrovelse syftar pa svarigheten i att fa tag i gott kaffe utefter Cono Sur, Voxpopnamnet for Sodra Brasilien, Argentina och Chile. Kanske om du uppsoker fashionablare delar av huvudstaderna (sa som jag fann en stark, bedovande arom hos kaffet serverat kring Plaza Dorrego i San Telmo, Buenos Aires) kan du hoppas stota pa en kvarn med dess innehavare inte helt bakom flotet gallande mangden mjolk i en cortado, men det ar vad man far kalla ett undantag. Mina gemene kaffedyrkare iakta beredskap; i Sodra Brasilien, varldens i sarklass storsta kaffeproducent, star det vita porslinet tomt darfor att allt kaffe av kvalitet vard namnet skeppas till utlandet. Darav stampeln "Exportens Bedrovelse".

Aven om bedrovelse ar ett starkt ord att anvanda i sammanhang rorande nagot sa trivialt som berusningsmedlet kaffe, ar det onekligen en besvikelse for mig, om an en hyffsat liten sadan. Men vad berusningsmedel betraffar finner vi snart att kaffet har potenta ersattare har pa kontinenten, vilka jag tankte beratta lite om for de som kanner sig manade att djupdyka i det amnet. Om ni hellre laser om hur underbart det ar att ligga pa en strand eller shoppa designerklader att slapa omkring pa, vanligen las valfri sondagsbilaga eller dussinblogg.
Om man betanker att namnet pa denna lilla skrivelse hanvisar till rodtjut, vore det kanske passande att borja i den anden av berusningsprodukter. Om man dessutom har greppat att till och med det allra billigaste skitvin man kan hitta i Chile ar battre an de flesta medelprisklassviner tillgangliga pa Systembolaget sa ar det inte svart att forsta varfor jag snarare haft bla tunga an koffeinrus pa mitt samvete under min resa. Men, for att forsoka halla en nagorlunda rak linje i vad jag skriver om, och for att pa nagot satt anknyta till vad jag faktiskt har gjort under resans gang sa maste vi borja med...Mate! (Drumroll, please)

Kring alla de bordiga slatter som gransar till den djungel som stracker sig langs Rio Uruguays bruna vatten vaxer orten Yerba Mate, vars te anvands for den sociala ritual som innefattar en skal (enkelt kallad "mate") ur vilken man dricker ur ett metallbeklatt sugror (bombilla). Lagg till ett gang pratglada argentinare i det har fallet, och helst ocksa en lagereld att sitta kring sa fattar ni konceptet. Du dricker upp och fyller pa med vatten, varpa maten passar runt bland deltagarna. Drycken i sig ar besk och inte speciellt god, men det ar omojligt att inte alska det avbrott i vardagen som Matedrickandet ger argentinarna och alla ovriga ivriga konsumenter av det "Paraguyanska Teet". Denna sed kom att pragla min tid med argentinarna inom och utom Argentina, mer an mycket annat.

Kring de nordligare provinserna springer de omkring med sina termosar med varmt vatten i (ett av de dagliga uppdragen man stalls infor som argentinare ar att skaffa varmt vatten till sin termos), alltid redo att bjuda in framlingar till sin cirkel av matesorplande baskerhuvuden. Da jag satte min fot i Argentina for forsta gangen promenerade jag over gransen vid Foz do Iguazú, efter att ha blivit bjuden pa lunch av en skon brasse vid namn Ariel. Landet var sa gront som gront kan vara. Nar jag satt pa andra sidan immigreringskontoret med en farsk stampel i passet och vantade pa bussen som skulle fora mig in till staden dar jag tankte sova gjorde ett par Guaraní mig sallskap, barandes en termos och en pase med orter. Vi drack mate och de berattade om Misiones for mig, pa samma satt som sa manga andra vanliga manniskor skulle komma att dela med sig av sina erfarenheter och sina mates under resten av min resa. Medan vi satt dar under ett tak av koppar sa borjade det regna vattendroppar stora som spelkulor, min introduktion av det subtropiska eftermiddagsregnet. Hela scenen fylldes med mystik, och mina indianska foljeslagare fyllde ihardigt pa med mer varmt vatten att varma oss med under vart tak, samtidigt som vagen forvandlades till gyttja och den vinroda jorden slapade med sig traktorer nedfor gransen. Nar bussen kom klev vi pa, fortfarande drickandes det fordomda teet, och det drojde inte lange innan vi kom fram och sade adjo. Nar jag tillslut lamnade tillbaka min mate for sista gangen och tackade sa mycket for sallskapet sa sag jag hur var chaffor tog sina grejor ur bussen och satte sig pa en bank. Han tande en cigarett och plockade fram sin termos ur ryggsacken, fyllde sin bagare med yerba och sog i sig drycken likt ett barn. Jag spande pa mig ryggsacken och promenerade till ett hostel, varpa jag kakade bananer och fortsatte lasa James Joyce tills det slutade regna.