Bårhuset

Potosí är den mytomspunna stad som spänner ut sig i vakuumet mellan silverberget Cerro Rico och övriga berg och kullar runt omkring, fyra tusen meter över havet på den bolivianska högplatån.
Det är svårt att andas, både på grund av höjden och på grund av den totala kontrasten som slår en i ansiktet med sina vita handskar upplockade ur en soptunna vid torget.

Här fann spanjorerna silver. I massor. Så mycket att det kunde betala det mesta som det växande imperiet kunde tänkas behöva - allt till det överkomliga priset av miljontals indianer döda långt under jord, nere i gruvans mörker där, krossade under infallande väggar eller försvunna i djupet utav andra anledningar.
De som inte dog i arbetet dog när de kom ut av de lungskador som de ådragit sig i gruvan.
Spanjorerna byggde i sin tur upp staden Potosí runt gruvan och utsmyckade denna gamla herrskapsdam till koloni med juveler som inte kunde hittas någon annanstans i världen, varpå Potosí snart kom att överstiga både London och Paris som världen rikaste stad. Välståndet byggdes dock upp på högar av lik, enligt sägnen tillräckligt många för att bygga en bro till Madrid och tillbaka.
När silvret tog slut passade spanjorerna på att ta sina rikedomar och sina juveler tillbaka till den iberiska halvön i Europa, medan de fattiga indianerna såg sig stående på de gatuhörn som tidigare glittrat men nu var avskrapat från allt vad glans hette. Flytta fram tiden tre hundra år och du hamnar i samma scenario, fast i nutid - med den uppenbarliga skillnaden att det nu är s.k. gruvkooperativ som sköter den enda näring som Potosí någonsin har haft: gruvan. Nu finns där dock knappt någonting att hämta förutom några enstaka mineraler som på en världsmarknad dominerad av rullande siffror på skärmar inte är värda ett skit.

Potosí är enormt kallt när jag kommer dit. Det regnar. Tomma gator. Ingen syns till. En spökstad som när den kommer till liv befolkas av ett folk som inte verkar ha sett ett leende ansikte på åratal. Efter en guidad tur ned i gruvan där fjortonåriga Juan jobbar med att slå en järnspik in i berggrunden och plocka upp gruset sitter jag och funderar över om jag är förvånad eller inte. Förvånad över att jag är här? Kanske. Förvånad över att Juanitos pappa dött av utslagna lungor, att katedralen i Madrid är så vackert utsmyckad och att jag känner mig hopplöst illa till mods?
Inte ett jävla dugg.