Dimma

Jag couchsurfade i Sucre och åt pizza med två australiska brudar. Te med en gammal herre i vindjacka och tog ett foto på en gumma i sjal efter att ha frågat om lov.
I Sucre såg jag bolivianer iklädda kostymer på väg till jobbet. Det såg jag ingen annanstans.
Jag kom till Oruro och dök in i en dimma ett tag. Mådde illa, kunde sova i timmar i ett rum fullt av dubbelsängar.
När jag till sist kom ut därifrån efter att ha kurerat mig själv och sett min inköpta påse med malet kött förruttna på bänken vid sidan om mig flydde jag leken innan den hade börjat. Spydde på en buss en gång.
Jag hade inte mått så illa i hela i mitt liv. Ingen vätska ville stanna i min kropp och jag förvånades över att jag inte grät blod. En morgon i Caracollo letade jag efter en busstation men fann en papperskorg.
La Paz hade jag inte mycket för: den var för stor, för unken, för rökig och för kall till både sin natur och sin befolkning.
Jag nådde kusten i min färd emot Peru en kall kväll med halsmandlarna manglade under en lamahalsduk för att bli kvitt min feber. Tog in på ett sjaskigt b&b där jag kunde räkna kackerlackor på tånaglarna. När jag kom ut ur ännu en dimma kunde jag se Titicacasjön och jag kom sakta tillbaka till min värld. Världen här och nu; den jag sökt så länge och den jag aldrig kommer att sakna för den finns överallt så fort man öppnar ögonen och inser det. Det var då jag kom ut ur dimman.